Daggvåt morgon

Det är tidig morgon och det är svalt ute. Kallt rentutav. Vi går en rask promenad jag och J. D sover i vagnen och vi är på väg ner till kajen och båtarna ut mot skärgården. Stan vaknar långsamt som om den yrvaket blinkar mot solens strålkastarkägla och sakta sträcker ut armarna och rätar på ryggen.

Genom taket i morse hörde jag grannens väckarklocka. Den brukar jag höra men denna gång ringde den på ett annorlunda sätt för den ringde även för J. Och för mig. 

På vår väg genom stan betraktar jag människorna på väg till jobbet. När vi stannar till så att J kan köpa en kaffe iakttar jag dem mer intensivt. Noterar att de valt sin klädsel med omsorg i ett försök att parera den kyliga morgonen och den förmodade hettan framåt lunchen. Jag minns hur det var att åter klä på sig något mer klätt denna måndag som man, som så många av dem jag ser idag, återvänder till jobbet från semestern. jag minns hur energin fanns där. Och samtidigt uppgivenheten. Uppgivenheten inför att sommaren obönhörligt närmade sig sitt slut och med den var det som att själva livet upphörde. 

Livet är förvisso alla regngråa dagar också. Alla torsdagskvällar framför tv:n.

Livet pågår på gymmet. På cykelvägen från jobbet. Inne på bion. I baren. Och jag vet att man måste hitta lyckan under hela årets skeenden men jag vet också att det är lite mer av en kamp. Samtidigt: lyckan kan bo i ett uppsluppet skratt i lunchrummet och i framgångsrika leveranser på jobbet. Så är det. Och jag tror att det var vetskapen om just det som  färgade de där kyliga morgnarna på väg till jobbet precis efter en semester, som vid något tillfälle tett sig oändlig, med melankoli. Det bitterljuva i att vara ofri. 

Så, jag visste det då. Och jag vet det nu. Nu, när det bitterljuvt melankoliska drabbar också mig. Som i en ingivelse har jag låtit min oändliga sommar med Dagny få ett abrupt slut. Jag har till och med välkomnat det och förstår det inte riktigt själv men ja, jag vet ju att lyckan bor här också. I arbetet. 

Så, imorgon börjar inte bara J att jobba igen utan även jag. Och i mitt huvud skriver jag brev för att göra NY-vistelsen allt annat än slapp och lättjefull. Fan vet vad jag håller på med men en dualistisk kraft drar i mig. En som vill stanna tiden och en som vill katapultstarta och bara gasa iväg. Och det är därför augustis daggvåta morgnar drabbar också mig. Och mitt i all denna turbulens i det lilla är jag så glad att jag faktiskt hann sitta ner vid en tuva och plocka några deciliter blåbär i absolut lugn innan den här hösten startade upp och mullrande började rulla igång.