"Det var som att den här lilla människan som kommit ut ur mig stampade på hela mitt liv och gjorde konfetti av allt det jag tyckte var viktigt. Det var väldigt svårt för mig att plötsligt vara så låst och så fruktansvärt behövd. (...) Samtidigt hände något när mitt gamla liv skalades bort. Kvar var liksom bara kärnan i mig. Jag var tvungen att på riktigt upptäcka den personen och vad den ville."
Att hon finns och på så många sätt gått före, det tröstar mig.
För mitt uppe i konfittiregnet är det inte enkelt. Just nu slits jag mellan hemmafruns alla åtaganden och dröm om ett städat hem, mat på bordet och toalettpapper i hållaren, min obefintliga egentid, min önskan om att upprätthålla mitt sociala nätverk, jobba och förbereda dop och långresa. Ja, enkelt är det inte. Inte heller svårt så länge jag hela tiden betalar med min egentid för att få det att gå ihop. Inte en biofilm har jag sett ensam sen långt innan D föddes. Inte en gång har jag fikat själv. Alltid, alltid, alltid är jag med andra. D. J. D och J. Kompisar, vänner, familj, släkt och ytligt bekanta.
Argh. Detta måste ändras.
Och visst märker även jag att mitt i all denna röra så blottas obevekligt min kärna men det i sig är så läskigt att jag fortsatt blundar för dess krassa konstaterande. Och just i detta nu vet jag inte längre riktigt vem jag egentligen är och vad jag vill göra med mitt liv.
