Vi har nät här i vår lilla lägenhet. Ett faktum jag tidigare ignorerat och bara konstaterat ur ögonvrån när jag somnat tidigt medan J legat bredvid och sett på filmer och andra tv-program på datorn medan mörkret lägrat sig utanför och syrsornas spel närmat sig en öronbedövande volym. Men idag kände jag ett behov av att ligga kvar bland de svala lakanen länge och medan J gått ut med en bok i jakt på en kaffe i skuggan så öppnade jag datorn med visst förbehåll och har låtit allt det invanda, allt det gamla, rassla över mig. Komma in i mig. Och dte är med viss tvekan jag gör det. För det är som att här nere, på gatorna där träden dignar av apelsiner, där solen alltid skiner och den enda maten som finns att tillgå är chark, pasta eller pizza så vill jag hålla allt det vardagliga stången. Att släppa in klubbilder, modebilder, inredningsbilder..det är som att sabotera gränserna mellan de två världarna jag befinner mig emellan. Och samtidigt: det är bra för mig att utmana gränserna. Utan den blir jag som en eremit som knappt tittar åt mobildisplayen när jag är i den andra världen. Och som heller inte har kammat mitt hår på dagar (veckor?, ja nästan) och knappt vet var sminket är i packningen.
Jag lever här nere i några få plagg. Mina bikinis. Min boktrave. Och jag tänker väldigt mycket men skriver lite. Inget alls, förutom nu och det bara för att jag besökte alla övriga bloggar jag brukar läsa och tänkte att det kanske var oartigt att inte gå in här också och lämna ett livstecken. Så: hej! Jag har det bra och det hoppas jag nu har också. Jag kräks fortfarande upp nästan all mat och periodvis är det ett mindre helsicke för humöret. Inte att kräkas, det är ok och vi har fått in vanan att alltid ha plastpåsar i fickorna och går bakom allehanda palmer och in i gränder när så måste ske, utan det är mer illamåendet som sådant som tröttar ut mig. Gör mig nedstämd och ledsen. Däremellan är dock allt bra och korta, korta stunder kan jag vakna och känna (för oftast kommer ingivelserna på natten) att just precis i den här sekunden så mår jag precis som vanligt igen. De stunderna är dock korta men vi tar oss igenom det. Har hittat vår lunk. Och jag har förälskat mig i atmosfären här nere och vill aldrig åka hem. Vill flytta hit. I alla fall för ett tag. Prata bättre italienska. Gå omkring i mina svepande klänningar och bara vara. Svettas. Skratta. Älska.
Aja. Alla världar har sin charm - till och med ett regnstrilande september-Stockholm. Just nu vill jag bara komma ur den här illamåendefasen som har varit i veckor. Hur länge kan det pågå? Och varför pågår det? Allt ät oklart. Får lämna er med det för J kom just tillbaka och menar att han är så hungrig att han kan äta upp sin tidning så mat måste styras upp och min stund bland svala lakan är nu över. Hörs snart. Kram.
