Lever fortsatt helt i osynk med resten av världen och idag smärtade det än mer än vanligt. Kom just hem och stod svettig och smutsig med händerna fyllda av ikeakassar på tunnelbanan där alla runtomkring mig var parfymerade, sminkade, fixade och snygga. De på väg ut, jag på väg hem..för typ tusende gången i rad. När tar detta slut? När kommer jag vara på väg ut? Och med vem kommer jag vara det?
Mötte tre tjejer idag när jag lastade ut alla grejer vi köpt på ikea utanför J: de i bikini insvepta i badhanddukar. Jag, ja jag var svettig och smutsig redan då. 18 grader gissade de att det var i havet och jag ville bara göra som de och packa en strandväska och skita i alla måsten. Skita i alla mäklardeadlines. I alla potentiella tusenlappar som vårt slit för med sig. I detta eviga spacklande, målande, bärande, borrande, sågande, skruvande..
Jag vet inte jag. Idag är en tung dag trots all framgång och steg framåt som vi tagit. Frustrationen är lika stor som utanförskapet känns. Dock slängde jag ihop (eller nej, J slängde i ärlighetens namn ihop..men jag stod för idén) bär och socker i en kastrull att koka sylt på imorgon. I ett slags desperat försök att bevara den sommar som pågår utanför våra stängda fönster. Och få känslan av att farmor är närmare än hon faktiskt är.
