Bild: http://blimamma.se
Men programmen väcker den igen och det är så en..återuppväckelse.
Jag har varit så under isen.
I fyra veckor har jag vetat att jag har ett foster i magen - ett foster som blivit till..lite som på skämt. Ett skämt med mycket kärlek och glädje - ett muntert skämt - men likväl uppstod liv när tanken på barn kändes absurd och..nästan förbjudet. Frågan om fertilitet var ett oskrivet, vitt blad och jag tänkte att om detta vet vi inget. Detta kan ta en evighet..kanske bäst att testa om det ens går? Våga utmana mina rädslor och fördomar kring förändring och föräldraskap? Och så gjorde vi det. Testade. Och liv blev till. På en gång. Och jag var mest bara ledsen och förvirrad.
Jag har varit i chock. Jag har känt skräck. Och jag har inte riktigt vågat utmana mig själv och verkligen förstå vad det är som skrämmer. Jag har pratat, pratat, pratat om det. Jag har varit mol tyst och tänkt, tänkt, tänkt. Vaggat fram och tillbaka. Försöka hitta tillit i mig själv. Mått dåligt. Tvivlat på allt. Och sen långsamt, långsamt återhämtat mig.
Att jag mått fysiskt illa har inte underlättat och det har varit som om mitt inre krängt sig ut och in minst tio gånger om dagen. Svettig och med rufsigt hår har jag försökt följa med och inte streta emot men det har varit svårt och jag var nära på att ge upp igår. Men nu har något i mig trots kräkningarna och illamåendet börjat gro. Det är skirt. Det är grönt. Starkt. Och jag känner tillit igen och mycket av anledningen till detta är Sommarpratarna. John Guidetti. First Aid Kit. Anja Pärson. Jan Lööf. Elsa Billgren. Björn Lindeblad. Daniel Sjölin. David Hellenius. Neneh Cherry. Klara Zimmergren. Jo Nesbø. Och idag: fantastiska Daniel Espinosa. De har alla gett mig något..och jag tror det är glöd.
En annan sak som hjälper är semestern. Att den är ett faktum. Den är här nu. Och jag är fri från ansvar. Fri från Aftonbladets ständiga granskning och det är en befrielse. Kanske är det som gjorde att jag vaknade imorse och bad J googla fram en bild på hur ett nio veckors foster ser ut: såg en bild på den dinosaurieliknande bubblan, stor som en grön oliv, och av glädje började..gråta.
Kanske är det värsta över nu? Jag vet inte, men ett lugn har nu byggt bo i mitt inre. Och jag är glad och inte rakt igenom vettskrämd för den lilla bubblan av liv som svävar i min mage. Och nu vet ni. Lite om min inre mardrömsresa hit. Men ändå. Nu vet ni. Det mest förbjudna. Det fördolda. Och det glädjerika. Och jag reser med lätt last tidigt, tidigt imorgonbitti.
