Åker tåg som rakt genom ett naturfenomen. På ena sidan solsken. På andra sidan en himmel så mättad av regn att molnen, blåsvarta, bågnar bakom trädtopparna. För varje krok känns det som att vi skälvande närmar oss störtskuren som hotar dränka oss i väta. Det är som att hela världen håller andan medan vi forcerar det oundvikliga likt en silvrig pil genom det gröna landskapet.
Reser hem från Hjo. Som vanligt gav några dagar där mig den balans jag behöver. Jag sov (hyfsat drömlöst). Njöt på nytt av mat. Sträckläste ut en bok. Gick långa promenader. Gick i kyrkan. Och hängde i det där fantastiska limbotillståndet mellan att vara inomhus och utomhus i en fåtölj på deras inglasade veranda.
Är inte mig själv än. Men korta stunder hittar jag mig själv i mitt inre kaos och det är obeskrivligt skönt. Å, farmor. Du är jag. Jag är du. Mellan oss finns en hudlös transparens och de 50 år som skiljer oss åt är inget annat än några rynkor. Och en snyggare garderob. (Farmor har just upptäckt HM :)).
