Bild: http://thestwrd.com/
Utanför rasar åskan. Den ger min känsla av isolering i lägenheten ännu större effekt. Min farmor säger att jag verkar så ledsen sär hon läser min blogg. Och jag är ledsen. Glad ibland men känner mest bara vanmakt inför min egen fysik och min kropps krumbukter som gör att mitt liv begränsas. Bråcket i min strupe gör att jag mår så illa och varje grej från att bre en macka eller byta radiokanal blir en ansträngning som tar kraft.
Något som ger mig ro dessa dagar är några av sommarpratarna. Igår var det Nenneh Cherry och hennes prat ska jag bära med mig länge nu. Vända och vrida på. Hitta kraft i.
Önskar allt var annorlunda. Önskade min kropp kunde få vila. Önskar mig lugn i själen och kanske kanske kan det faktum att jag från och med lördag har fyra veckor där jag får råda mig själv göra skillnad. I vilket fall kommer jag inte behöva bryta min eremittillvaro hela tiden för att vara professionell på beställning. Å semester! Som jag med skräckblandad förtjusning längtar efter dig.
