Terra incognita

Sitter på min nya plats och försöker acklimatisera mig. Säga rätt saker, eller i alla fall inte helt fel saker, uppfatta energinivåerna, temperaturen, min roll i det hela. Alla är schyssta men det tar inte bort känslan av att man är lite värnlös och sitter med blottad hals och oskyddad rygg, bokstavligt och bildligt, i rummet. Aja. Behövde känna osäkerhet igen och det är så mycket bättre att stå på tå och kämpa än att retirera och skrumpna av tristess.


Hej världen, jag finns igen. Jag har tagit mig en våning upp i huset och känner att det är lite lättare att andas här. Och jag har redan fått två kramar från mina bokklubbskompisar. Och en blomma. Fint så.