Såg just på Rapport mitt första misslyckande i min nya roll. Fuck. Men..vad göra än förbanna min naivitet och vilja att leverera och istället börja odla en professionell misstänksamhet. För så är det ju, man måste våga göra misstag. Lära sig. Min nya chef sa till och med i sitt inledningsanförande att han, i sann Jan Carlzon-anda, förväntade sig minst fem misstag för det innebar att man levererat åtminstone tjugofem bra grejer. Så ok: misstag 1. Done.
Sittandes utanför galleriet började jag prata med en kille som också väntade på galleristen. En konstnär. Och mötet med honom, som helt obesvärat pratade om sin kreativitet och sin konst, gjorde mig trots tidigare nämnd sorgsenhet, väldigt glad. Han såg mig, konstköparen, som en jämlike och det boostade min trötta själ. Som drömmer om acrylkladdande och romanförfattande men som ännu inte släppt bojen och gett sig hän. Borde göra det.
För detta har verkligen varit en dag av kaos och hårt jobb men när jag mitt i allt (när jag kanske styrt upp skeppet lite väl mycket på nya arbetsplatsen) beordrades ledsaga en författare och hans publicist som en del av Stora bokbytardagsarrangemanget och hände något mitt i all stress. Påtvingad social aktivitet är verkligen min specialité men också min nemesis. I synnerhet dagar med feberfrossa och alvedonknarkande. Orken tar slut, men i det här fallet sågs vi, hängde och orken stannade kvar. Hyfsat. Blev så otroligt inspirerad av Hassan (prisbelönt debutant, hyllad för sin uppföljare) och Lena på Novellix och deras driv. Allt är möjligt och jag pumpade ogenerat Hassan på allt från skrivarångest till kreativa planer och Lena med frågor om förlagsverksamhet till formgivningsidéer. Å, så coola!
Och så nu, skakandes av feber under två filtar, så har jag Rapportinslaget i ena vågskålen och Hassans dedikation, med allt mellan raderna, i den andra. Livet alltså. Ljuvligt. Och krasst. Med mig i mitten.
Sittandes utanför galleriet började jag prata med en kille som också väntade på galleristen. En konstnär. Och mötet med honom, som helt obesvärat pratade om sin kreativitet och sin konst, gjorde mig trots tidigare nämnd sorgsenhet, väldigt glad. Han såg mig, konstköparen, som en jämlike och det boostade min trötta själ. Som drömmer om acrylkladdande och romanförfattande men som ännu inte släppt bojen och gett sig hän. Borde göra det.
För detta har verkligen varit en dag av kaos och hårt jobb men när jag mitt i allt (när jag kanske styrt upp skeppet lite väl mycket på nya arbetsplatsen) beordrades ledsaga en författare och hans publicist som en del av Stora bokbytardagsarrangemanget och hände något mitt i all stress. Påtvingad social aktivitet är verkligen min specialité men också min nemesis. I synnerhet dagar med feberfrossa och alvedonknarkande. Orken tar slut, men i det här fallet sågs vi, hängde och orken stannade kvar. Hyfsat. Blev så otroligt inspirerad av Hassan (prisbelönt debutant, hyllad för sin uppföljare) och Lena på Novellix och deras driv. Allt är möjligt och jag pumpade ogenerat Hassan på allt från skrivarångest till kreativa planer och Lena med frågor om förlagsverksamhet till formgivningsidéer. Å, så coola!
Och så nu, skakandes av feber under två filtar, så har jag Rapportinslaget i ena vågskålen och Hassans dedikation, med allt mellan raderna, i den andra. Livet alltså. Ljuvligt. Och krasst. Med mig i mitten.
