Bodde i kvarteret mina första 9 månader i stan och det var en period av icke-tillhörighet. Jag hängde intensivt med J, så intensivt att vi nästan blev ett par även på dagtid, tills han gjorde en struts och helt enkelt gjorde sig onåbar i en vecka. Så där som han gjorde under sin playerperiod med den äran. Skarpa snitt, endast liten blodspillan. Fast mitt hjärta fick ett jäkligt svårläkt köttsår och i ilskan efteråt bröt jag vår kontakt och efter det sågs vi inte på säkert ett halvår. Och det var sommar. Och jag gick omkring i kvarteren och längtade bara efter tillhörighet och någon att umgås med och dygnets alla timmar satt folk runt omkring mig och hängde och hängde och hängde.
Det var sorgset. Men herregud, sen träffade jag Rebecka. Magnus. Per. Karin. Alla Pers kompisar. Och Karolina. Kajsa. Och allt blev annorlunda och jag och J blev ett item efter midnatt igen. Haha, jadu. Tiden rusar där jag sitter på den uppvärmda stenbänken bredvid Sardin och känner 2006-års känslor dra igenom mig och ser gångna år passera revy framför mina ögon.
Borde gå hem och bädda ner med mig med en kanna isvatten bredvid mig. (Och detta är verkligen det största tecknet på att min kropp tagit slut: jag är inte sugen på något (inget godis, ingen mat) förutom vatten.) Och jag ska gå hem och göra allt det (inklusive tycka synd om mig själv och gråta lite till för det som inte blev som jag önskat den här helgen..alla skuggiga uteplatser och oändliga samtal som bara försvann) om galleristen kommer tillbaka från sin kaffepaus. Har nämligen förälskat mig i den här apan.
Han är så oändligt sorgsen. Och som en suddig mix av en gammal man och en liten, liten kille - hur skulle jag kunna motstå? Beställde honom för en evighet sen men konstnären som skulle signera mitt (vårt) exemplar var på semester. Nu är den dock signerad och ja, jag hade ju inget annat för mig efter jobbet idag än möjligtvis att promenera hem och blunda lite, så när galleristen ringde för en stund sen och bad mig komma förbi och hämta hem honom så satt jag kvar en busshållplats extra. Hur som, nu när jag sitter här endast i sällskap av honom så känner jag en underlig samhörighet. Är helt inställd på att dela mitt liv med denna sorgsna, ludna och lite anskrämliga varelse - ikväll och sedan för alltid. Borde inte köpa en tavla. Givet alla övriga utgifter och jada jada. Eller så är det just det jag borde. Om nu galleristen kan komma någon gång..
