Så är det måndag igen och jag måste snabbt värma upp lite mat innan jag ger mig ut på min och Jennys veckorunda. Tänk vilka fina vänner det finns som det ibland visar sig bara bor två trappor bort. Har ingen riktig energi och vet inte hur jag ska sammanfatta den helg som var. Dels var det hårt kroppsarbete och en väldigt stark egokick som följd av det. Och dels var det en humörflipp från min sida som någonstans bottnade i att jag i fredags efter att de flesta gått hem försökte mig på att se sorgen efter min kollega i vitögat (tiden innan dess hade all form av sorg förträngtas med eviga mängder av powerpoint-presentationer och annat skräp) vilket fick till följd att jag vacklade ut från jobbet med hjärtat utanpå kroppen resten av kvällen.
Försökte göra det bra för J som försökte göra det bra för mig och sen blev vi båda frustrerade och ingen särskilt lycklig över att den ena vek ner sig för den andres skull och vice versa. Till slut var allt så mörkt och rörigt i mitt huvud och vi kom ingenstans i vårt ställningskrig så J gjorde det enda rätta och bäddade ner mig innan klockan ens slagit typ halv åtta och sen somnade jag utmattad under täcket med kläderna på. Och det är ju så det är - när något dränerat en ena dagen så kan man vakna nästa full av innerlighet för allt man har som är vackert. Sorg är ingen konstant. Och resten av helgen var allt jag drömt om att behöva.
Så om ni nu undrade var jag var någonstans när jag inte var här så var det som sagt..under täcket, i källaren, på lovley Shanti och däremellan några gånger på Nytorget.
