Bilder: http://hannasroom.com/
Mina ögonlock är så långt ner att jag snart inte ens ser skärmen längre. Huvudet är tungt, min tunga är som sandpapper och sängen känns en mil bort. Och i köket står en trave med disk som borde diskas.. Alltså den här dagen, eller snarare det här dygnet sedan vi spontant gick på en lägenhetsvisning av en supersunkig lägenhet i kvarteret, har varit kaoz.
Angst, upprymdhet, djärva planer, matematiska uträkningar och tusen samtal till olika banker, kompisar, mamma. Och en känsla av att planen spricker, båten lämnar bryggan trots att jag har ena benet kvar därpå och pengarna räcker fan inte till. (Varför räcker de inte till? Hur är det möjligt? Jag som unnar mig nada och intet, det är inte klokt detta.) För hur köper man en lägenhet med två osålda lägenheters eventuella förtjänst som insats? Till slut insåg vi (jag - sist som alltid!) att det inte gick och efter en helt osannolikt stressig dag så släppte all anspänning och jag är nu lugn. Detta trots att jag i tanken redan flyttat in i lägenheten och i mitt huvud gick omkring barfota på de imaginärt nyslipade golven och njöt av lägenhetsrymden. Men aja. Nu är jag Kocksgatan trogen ett tag till. För det är klart: här kan jag bo länge till, det är inte det - älskar det här lilla krypinet, men att bo i en etta och sova i ett sängskåp är kanske inte det mest ideala för nattsömnen och längtan efter en privat sfär.
Idag var också dagen jag på nytt gick en sådan där boxningsmatch med J där jag upplevde att vi stod på var sin sida av en hög mur i våra försök att kommunicera med varandra. Till slut stod vi dock fysiskt öga mot öga med varandra igen och förstod äntligen varandra lagom till att han sprang iväg till sitt nattpass. Bra så. Och hej då Erstagatan, nu vi kom inte att lära känna varandra men allt blir bra ändå. Karusellerna har stannat. Ska äntligen sova lite.
