Bild: http://rodeo.net
Jag gillar att Rodeo vågar bita ifrån och blanda hejvilt mellan mode och politik, samhällsanalys, kritik och så lite musik på det. Gillade särskilt det här av tjejen som allt som oftast lyckas med konststycket att hålla huvudet iskallt i brännheta situationer: Lisa Magnusson.
»Berättelsen som inte borde ha spridits
Min pappa sade en gång till mig att det värsta för honom vore om jag eller någon av mina systrar dog medan han fortfarande är i livet.
“Det är så fel att det inte går att tänka sig”, sade han till mig. “En förälder skall inte behöva begrava sitt barn.”
Det är så med döden att den inte tar några som helst hänsyn, den drar fram som ett tröskverk och suger in vad den får tag på. Vi själva och dem vi älskar kan närsomhelst ryckas bort, vi vet det, men trots att vi vet det så går det liksom inte in i huvet på oss, vi värjer oss, annars skulle vi bli tokiga. De där gamla indianska klokheterna om att leva som om varje dag vore den sista håller inte. Visst är var dag en gåva, men man kan inte hantera den så. Var dag blir oundvikligen till vardag, och vardagen flyter på ända tills den rätt vad det är inte gör det. Men inte ens då går vår ändlighet riktigt in i huvet på oss.
Att en väldigt gammal människa långsamt glider ifrån oss kan vi acceptera. Även om det är svårt att förstå vidden av det, att någon som funnits sedan inte finns där längre, så går det att acceptera. Men ingen enda förälder kan tänka sig att begrava sitt barn, inte ens den förälder som måste göra det kan tänka sig det. Det går bara inte.
När Jimmy Fredrikssons förstfödda var fyra blev hon plötsligt dålig. Det var cancer, hon opererades akut.
“Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ‘kan du höra att pappa är här’ nöp hon mig i fingret ibland”, skriver han i en statusuppdatering på Facebook.
30% chans var det att lilla Meja skulle överleva, det blir inte lättare att greppa för att man gör prydlig matematik av det, men så såg hennes odds ut. Och hon blev bättre! Långsamt och omständligt, visserligen, men hon blev bättre. I fem år kämpade hon på. Sedan blev hon sämre, och den här gången sade läkarna att det inte gick att göra något.
Den 22 oktober i fjol dog Meja hemma i sängen, i sina föräldrars armar. I flera timmar efteråt låg de kvar och höll om henne.
Det otänkbara har hänt Jimmy Fredriksson: Han har förlorat sitt barn. Han mår så fruktansvärt dåligt. Om det inte hade varit för hans hustru Linda och deras minstingdotter, Mejas syster, Ida så hade han för länge sedan gjort slut på sina plågor. För deras skull försöker han ändå. Han försöker verkligen. Nu arbetar han “halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent”, skriver han. Långsamt kämpar han sig tillbaka.
Förra fredagen ringde emellertid en handläggare och meddelade honom att han är utförsäkrad, nu måste han börja jobba heltid igen. Handläggaren fattade beslutet utan att någonsin ha träffat honom, inte heller lät hon särskilt beklagande, menar han, tvärtom verkade hon nästintill triumferande, sade ”rakt ut lite stolt att ‘JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’”.
I skrivandes stund har hans berättelse delats nästan 80 000 gånger på Facebook. Folk kan bara inte fatta hur en människa kan vara så kall och hjärtlös som den där hemska handläggaren. Tidningarna har också hakat på. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen är några av de avisor som har tagit upp historien. Jag förstår de starka reaktionerna, jag grät själv när jag läste om lilla Meja. Men det bekymrar mig att ingen, inte ens tidningarna, överhuvudtaget problematiserar det han säger om Försäkringskassan det allra minsta.
Handläggaren, som Jimmy Fredriksson hämndlystet hänger ut med namn, kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom. Det är nämligen inte hon som bestämmer över det. Den 1 juli 2008 trädde de regler i kraft som säger att man skall bli utförsäkrad efter 914 dagars sjukpenning, såvida inte allvarlig sjukdom föreligger. 2010 bestämdes det att även psykiska tillstånd skall kunna betraktas som allvarlig sjukdom. Man kan ha synpunkter på de här reglerna, det har jag sannerligen också. Men det man bör kritisera är i så fall den politik som ligger till grund för reglerna, inte Försäkringskassan, och framför allt inte en enskild handläggare som överhuvudtaget inte har något att säga till om.
Jag älskar verkligen den världsväv som är internet, men i sina sämsta stunder är nätet inget mer än den huvudlösa mobbens diktatur. Att Jimmy Fredriksson skjuter budbäraren i sin ilska och sorg och vanmakt är inte konstigt. Men människor borde inte ha spridit hans berättelse sådan den såg ut. Och tidningarna borde inte okritiskt ha rapporterat bara för att människor spred den. Vi måste höja blicken.
Skall en pappa behöva börja jobba heltid igen bara ett drygt halvår efter att ha mist sitt barn? Är reglerna rimliga? Hurdan vill vi att politiken skall se ut vad rör de sjuka och svaga och små? Hur kan samhället bäst stötta personer i kris? Det är det vi borde diskutera, inget annat.«
Min pappa sade en gång till mig att det värsta för honom vore om jag eller någon av mina systrar dog medan han fortfarande är i livet.
“Det är så fel att det inte går att tänka sig”, sade han till mig. “En förälder skall inte behöva begrava sitt barn.”
Det är så med döden att den inte tar några som helst hänsyn, den drar fram som ett tröskverk och suger in vad den får tag på. Vi själva och dem vi älskar kan närsomhelst ryckas bort, vi vet det, men trots att vi vet det så går det liksom inte in i huvet på oss, vi värjer oss, annars skulle vi bli tokiga. De där gamla indianska klokheterna om att leva som om varje dag vore den sista håller inte. Visst är var dag en gåva, men man kan inte hantera den så. Var dag blir oundvikligen till vardag, och vardagen flyter på ända tills den rätt vad det är inte gör det. Men inte ens då går vår ändlighet riktigt in i huvet på oss.
Att en väldigt gammal människa långsamt glider ifrån oss kan vi acceptera. Även om det är svårt att förstå vidden av det, att någon som funnits sedan inte finns där längre, så går det att acceptera. Men ingen enda förälder kan tänka sig att begrava sitt barn, inte ens den förälder som måste göra det kan tänka sig det. Det går bara inte.
När Jimmy Fredrikssons förstfödda var fyra blev hon plötsligt dålig. Det var cancer, hon opererades akut.
“Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ‘kan du höra att pappa är här’ nöp hon mig i fingret ibland”, skriver han i en statusuppdatering på Facebook.
30% chans var det att lilla Meja skulle överleva, det blir inte lättare att greppa för att man gör prydlig matematik av det, men så såg hennes odds ut. Och hon blev bättre! Långsamt och omständligt, visserligen, men hon blev bättre. I fem år kämpade hon på. Sedan blev hon sämre, och den här gången sade läkarna att det inte gick att göra något.
Den 22 oktober i fjol dog Meja hemma i sängen, i sina föräldrars armar. I flera timmar efteråt låg de kvar och höll om henne.
Det otänkbara har hänt Jimmy Fredriksson: Han har förlorat sitt barn. Han mår så fruktansvärt dåligt. Om det inte hade varit för hans hustru Linda och deras minstingdotter, Mejas syster, Ida så hade han för länge sedan gjort slut på sina plågor. För deras skull försöker han ändå. Han försöker verkligen. Nu arbetar han “halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent”, skriver han. Långsamt kämpar han sig tillbaka.
Förra fredagen ringde emellertid en handläggare och meddelade honom att han är utförsäkrad, nu måste han börja jobba heltid igen. Handläggaren fattade beslutet utan att någonsin ha träffat honom, inte heller lät hon särskilt beklagande, menar han, tvärtom verkade hon nästintill triumferande, sade ”rakt ut lite stolt att ‘JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’”.
I skrivandes stund har hans berättelse delats nästan 80 000 gånger på Facebook. Folk kan bara inte fatta hur en människa kan vara så kall och hjärtlös som den där hemska handläggaren. Tidningarna har också hakat på. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen är några av de avisor som har tagit upp historien. Jag förstår de starka reaktionerna, jag grät själv när jag läste om lilla Meja. Men det bekymrar mig att ingen, inte ens tidningarna, överhuvudtaget problematiserar det han säger om Försäkringskassan det allra minsta.
Handläggaren, som Jimmy Fredriksson hämndlystet hänger ut med namn, kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom. Det är nämligen inte hon som bestämmer över det. Den 1 juli 2008 trädde de regler i kraft som säger att man skall bli utförsäkrad efter 914 dagars sjukpenning, såvida inte allvarlig sjukdom föreligger. 2010 bestämdes det att även psykiska tillstånd skall kunna betraktas som allvarlig sjukdom. Man kan ha synpunkter på de här reglerna, det har jag sannerligen också. Men det man bör kritisera är i så fall den politik som ligger till grund för reglerna, inte Försäkringskassan, och framför allt inte en enskild handläggare som överhuvudtaget inte har något att säga till om.
Jag älskar verkligen den världsväv som är internet, men i sina sämsta stunder är nätet inget mer än den huvudlösa mobbens diktatur. Att Jimmy Fredriksson skjuter budbäraren i sin ilska och sorg och vanmakt är inte konstigt. Men människor borde inte ha spridit hans berättelse sådan den såg ut. Och tidningarna borde inte okritiskt ha rapporterat bara för att människor spred den. Vi måste höja blicken.
Skall en pappa behöva börja jobba heltid igen bara ett drygt halvår efter att ha mist sitt barn? Är reglerna rimliga? Hurdan vill vi att politiken skall se ut vad rör de sjuka och svaga och små? Hur kan samhället bäst stötta personer i kris? Det är det vi borde diskutera, inget annat.«
