Bild: http://ceruleanandlime.tumblr.com/post/36000759697 via http://modinakerlind.tumblr.com
Det här tillståndet jag befinner mig i gör mig privat. Allt jag känner kapslas in i mig och jag hittar ingen naturlig väg för det att rinna ur mig. Kanske är det det faktum att D är här som gör mig mer förtegen? Eller bara det att jag aldrig får en sekund för mig själv? Eller att jag är galet pretantiös..jag skulle ju lätt kunna göra det här till en blogg som redovisar vad varje dag för med sig för aktiviteter och vilka vi möter och på vilka gator vi går. Ska överväga det där sistnämnda - kanske är det åt det hållet den här bloggen får gå ett tag.
Ute snöar det och är kallt idag. Efter alla dagar av sol sedan D föddes känns det ovant att kura inomhus och få tända den första brasan lagom till frukost igen. Det är som att världen resignerat och backat till tiden innan hon föddes. Och ändå inte. Och ändå känns det inte om att vi fått barn, mer som att vi är barnvakter åt någon annans lilla krabat. Deras tamagochi. Som vi med list, tålamod, värme, kärlek och mat försöker hålla vid liv.
