Bild: http://staylxfted.tumblr.com/post/40113718532 via http://modinakerlind.tumblr.com
I söndags vid köksbordet sa J:
- Lyssna på det här. Och så började han att läsa Lisa Näs krönika i DN:s söndagsbilaga.
»Plastkortet är mörkgrått med röda snirkliga bokstäver. »Stockholms skatepark«. Det kan vara så att det är en mindre ålderskris, men jag kallar det hellre en revansch. En gång i veckan är jag där. Spänner fast knä- och handledsskydd med kardborre och delar quarterpipe med tjejer i lågstadieåldern.
Jag var inte jättesugen när min kompis Kristin frågade om jag ville följa med och lära mig åka. Tänkte att min skejtlängtan var i preskriptionsstadiet - det var ju tio år sedan jag i hemlighet önskade att jag var en cool skejttjej. Borde jag inte ägna min tid åt något jag verkligen vill nu? Kanske börja en danskurs, det har jag ju längtat efter. Men eftersom jag tydligen värderar min fritid så högt att själva kontemplerandet av hur den ska tillbringas är det som faktiskt tar upp de lediga timmarna - så gjorde jag det bara. Gick dit och kom hem med ett medlemskort i plånboken. (...)
Nu har det slagit mig vad skönt det är att lära sig något helt nytt. Fastnar vi inte alldeles för ofta i invanda aktiviteter och tankar som »det vore roligt att kunna väva trasmattor«, som sedan aldrig blir till kunskap? Ibland behöver man bara en vän som kan ta med en på nya äventyr. Eller vara den som övertalar andra.
För 15-åriga Lisa blev det inga skor. Ingen tjejskejt. Ingen söt skejtkille. Men väl en revansch tio år senare, och det är inte fy skam det heller.«
- Det kunde varit jag, sa jag när han läst klart.
- Det är du, svarade han med emfas. Och där och då vågade jag på allvar börja drömma om att lära mig att åka skejtboard. Vem hänger på till Fryshuset?
