Jag skämdes. Hängde mitt hundhuvud och gnisslade tänder i ren frustration. Gick snabbt och parerade cyklar, fotgängare och andra hinder med barnvagnen. Allt var blåst och grus. Blåst. Och grus. Och jag försökte med ren viljekraft spola tillbaka de senaste två timmarna och kraftigt klippa om vissa scener.
De där allting skavde. Skavde och gnisslade. De där jag utmanade mallen bara genom mitt sätt att tänka och vara.
Jag kunde fejkat, och nog övervägde jag det. Testade ett skevt leende och att vara tyst men kände att det brast. Så jag valde att köra på ärlighet och vara mig själv fullt ut. Trots att det ledde till gnissel i det sociala mammagruppsmaskineriet. Det där allt är allmängiltigt och ändå specifikt på samma gång. Skört och distanserat, öppenhjärtligt och privat. Skiljelinjerna är ytterst diffusa i forumet där barnen (deras beteenden, utseende, viktuppgångar, blessyrer och kläder) utgör den måttstock och den kava vattenyta vi speglar oss i och jag tror jag överträdde osynliga gränser både en och två gånger.
Vi som är förenade av ett postnummer. Och våra förlossningar. Frånsett det kunde vi inte vara mer olika. Och mitt i det där satt jag. Naken utan min bebis. Värnlös. Ändå stark. Men förvirrad.
Efteråt vacklade jag ut och förbannade världen. Ville som sagt klippa och klistra rejält i mitt beteende. Pratade med K som föreslog att jag istället skulle fira mitt mod att våga vara kantig. Stannade tack vare henne upp..och insåg att hon hade helt rätt. Och det som skavde och gjorde ont bleknade.
