24 april 2013

En stunds förvirring



Bild: http://modinakerlind.tumblr.com via http://witanddelight.tumblr.com/post/45023488746/jdpeters-for-real

Vissa dagar är jag så ambivalent till mitt senaste livsval, det här med att säga upp mig. Träffade en föräldraledig före detta kollega idag som frågade vad jag vill med mitt liv och när jag står helt renons inför den frågan så är det som att det blixtrar till i mitt huvud och under vårt fortsatta kontorsskvallrande och diskussion kring olika beslut som fattats inom företaget på sista tiden kan jag inte sluta fundera över vad fan jag sysslade med? Varför sa jag upp mig, gravid och allt? Varför sökte jag inte något jobb på den nya avdelningen som jag hamnade på? Varför härdade jag inte bara ut? Och varför vet jag inte vad jag vill med mitt liv?

Några timmar senare ringer en annan ex-kollega som med glädje i rösten säger: Du. Idag stod jag inför vd:n och hela ledningsgruppen och jag tror fasen att jag gjorde en Maricka. Jag tror att jag sa upp mig och jag hade inte ens tänkt tanken innan jag gick in på mötet. Det var som att min hjärna överraskade mig och helt plötsligt hörde jag mig själv säga att om rutinerna inte förändras..då får ni utse en annan person som får ansvara för detta. 

Sen fortsätter vi att prata om hennes utspel och jag förstår mellan raderna hur hon inspirerats av mig. Hur hon, utan att veta vad hon skulle göra istället, är beredd att kasta sig ut i tomma intet på samma sätt som jag och hur hon söker vägledning från mig som om jag är någon som kan något om konsten att hantera detta okända. Jag, som känner mig minst lika vilsen jag. Men visst, jag är en erfarenhet rikare. Jag gick ju.

Inser dock när vi lagt på att jag gjorde rätt när jag gick. Jag hade inget annat val. Jag menade varje ord av vad jag sa - och tog efter alldeles för många års snack konsekvenserna av det. Det var som att min logiska hjärna till slut inte kunde stå tillbaka för det min själ alltid vetat. Och hjärnan, den är fortsatt jäkligt chockad över beslutet. Men själen vet.