Tänk, snart är hon sex veckor. Känns som att hon varit här i en evighet. Samtidigt går jag och lägger mig varje kväll med en känsla av att "puh, vi klarade oss igenom denna dagen också!". Dels på grund av min orutin och dels på grund av min osvikliga egoönskan att ace:a allt jag gör. Och i den strävan är hon som ett pussel som jag försöker lösa så snabbt som möjligt. Det är sömn, stimulans, frisk luft, bad, nagelfilning, skorv, blöjbyten och mat. Och däremellan tusen skrik när magen gör ont.
Hon är den hon är. Jag inser det mer och mer. Just här och nu, innan hon påverkats av sin omgivning och lärt sig behaga, så är hon en unik produkt av miljön. Hon överlever enligt urgamla traditioner och likt flyttfåglarna som första året i livet flyger från Sverige till Afrika efter en nedärvd karta som skapades när inlandsisen låg över Europa så är hon idel instinkter. Men med de mest nyfikna ögon jag skådat.
