Orka med ömma bröst, öm rumpa, trötta armar och tungt huvud. Orka med solsken, hängiga långkalsonger och bröstvårtekuddar i soffan. Tvättlappar överallt. Vattenglas överallt. Gårdagens tidning och brummande dator på bordet. Och en ilsket långsamt torkandes ost, kvarglömd på köksbänken.
Ber om en halvtimmes frist innan jag går ut och möter dem för en lunch på stan. Vill bara vara ensam. Tyst. Vilandes. Tittandes ut i ingenting. Görandes inget.
Inget. Inget, inget, inget. Pulsen sjunker. Axlarna slappnar av. Telefonen är avstängd. Och det är tyst.
Ingen gråt. Inget joller. Inga högljudda pruttar. Inga skeva leenden. Ingen varm, tung liten kropp att balansera upp. Inga blå ögon att prata till. Inga sånger.
Börjar typ sakna dem efter en kvart.
