På den ligger hon och sover, under mina ömmande bröst. Efter helgen som krävde många tårar från oss båda är vi nära på ett nytt sätt. Och hennes andetag är så fjäderlätta att jag riktigt får spänna min hörsel till det yttersta för att höra dem.
När börjar man älska sitt barn? I mitt fall kanske när oron släpper. Oron för allt som är nytt. För att kunna ge mat. För att göra detta bra. Så när det släpper - och den förbaskade overklighetskänslan.. när släpper den? Jag sitter här och tittar på henne och förundras över hennes väsen. Vem är den här lilla personen utan ett drag av mig? Hade hon inte kommit ur mitt sköte hade det varit en lågoddsare att hon var min för hon är så lik sin pappa. Kanske en skönhet, men det är oviktigt. Som Johan Renck säger i Värvet-intervjun (å, lyssna på den!) att alla olyckliga människor han känner är vackra - de vet aldrig om de är omtyckta för den de är eller för hur de ser ut. Så har jag, alltid en av de ovackra, inte sett det tidigare men jag insåg direkt när jag hörde det att det till viss del är sant. Oavsett, hon är hon och det är fint så. Det är bara det att jag jämför mig med andra föräldrar som jag hör säga "att bara de såg sitt lilla barn så visste de p-r-e-c-i-s" och själv känner jag mest att hon är lika främmande..som ett litet rart ET-ufo.
Allt är så overkligt just nu, tänk att vi verkligen blev föräldrar - och till just denna lilla coola krabba! Att sitta bredvid D är faktiskt att insupa något av hennes coolness, hon är så mycket en egen person redan. Klar med vad hon vill - helt inställd på överlevnad och både jag och J upplever hennes integritet som väldigt stark. Hon är likt ett väsen. Med väldigt mycket magknip.
Och apropå skönhet så frodas min egen ytlighet sittandes i soffan tittandes på kändisarnas instagramflöden. Det är drinkar, utekvällar, smink och goda middagar. Själv äter jag min fil med saggiga flingor och förbannar min oförmåga att vara lycklig här och nu. Att jag alltid vill vidare och helt plötsligt börjat klandra mig själv för min ostädade look.
Jag har ett nyfött barn mot min mage. Hennes lilla huvud mot min nakna underarm är som ett element. Hennes lugna snusande är det enda som hörs i den tysta lägenheten. Jag måste försöka landa i detta.
