Leverpastejen ligger utanför sin plastförpackning på köksbänken. Mjölken står bredvid, liksom filen, sylten och de halvätna apelsinklyftorna.
Orutinerat.
För vi två ligger i soffan och botar det magonda genom att ligga tätt, tätt ihop med hennes lilla bröst på mitt stora. Långsamt låter hon sina små fingertoppar följa min huds konturer och sedan t-shirtens halslinning. Hon trevar sig fram och flyttar kroppen tills hennes duniga huvud kilat in sig under min haka i den vinkel där hon tycker om att somna in.
Hon gnyr ibland. Hennes andetag är flämtande. Och jag kastar då och då en blick bort mot köket och får små, snabba styng av dåligt samvete över den kvarglömda maten men det går lika snabbt över. Tänk att jag får uppleva detta: att en liten, liten människa som ligger tätt intill mig kommer finnas kvar i min medvetandesfär, placerad närmast hjärtat, för alltid. Och jag i hennes sådär som det allt som oftast blir med ens mamma - även de gånger man är arg och frustrerad på henne.
Tänk, här ligger vi under ett täcke en gråtrist söndag och vi behöver inte göra någonting. Vi kan till och med skita i mjölken. Vi kan bara låta våra fingertoppar treva sig fram, andas in varandras dofter och sen ska en av oss misshandla den andres bröstvårtor med en aldrig tidigare skådad glädje och frenesi.. Det är fint det ändå.
