Mina lemmar är trötta. Mitt huvud är lite trött. Och mina ögon. Det är dock meningslöst att försöka sova lite till - snart kommer mina föräldrar och min syster hit och då ska jag ha försökt hunnit att duscha, bädda och äta frukost innan dess. Känns väldigt ovant att faktiskt ha något inplanerat som gör att mysbrallefasen de facto har ett tidsutsatt slut denna morgon men det är helt ok.
Ligger här ensam i sängen, medan J gosat ner sig i soffan med D på magen, och tänker på anknytning. När man knyter an, när man börjar älska och när man blir beroende. Av den där lilla, lilla människan.
För mig är det en långsam process. Jag finns här helhjärtat och likt en furie står jag upp så snart hon behöver mig - min kroppsvärme, mina gungande armar eller min mjölk. Men samtidigt upplever jag hennes integritet som så stor att jag inte kan störtdyka in i hennes sfär och ge henne tusen kyssar (som hennes mormor gjorde med så mycket kärlek och ömhet när de sågs första gången igår) utan vi går mer långsamt fram. Lär känna varandra. Och detta kanske är konstigt?
Oavsett struntar jag i det - oförmögen som jag är att göra annat. Kanske är det bara så att vi behöver lite mer tid på tumanhand för att riktigt landa i varandra. Förstå vilka vi är till varandra, denna lilla ufounge och jag. Utan ett drag av mig, möjligtvis med undantag för öronsnibbarna :), ligger hon tätt mot mitt bröst och memorerar mig med blicken - hon som är helt sin egen. Och jag memorerar henne, det gjorde jag redan första dagen på BB, och jag tror jag skulle hitta henne bland tusen andra nyfödda bebisar.
Tänk, jag är mamma nu. Jag vet inte riktigt hur man blir det eller hur man är det..jag kör mest bara på. Och tänker att vi hittar riktningen tillsammans längs vägen, och på den hittar vi säkert också varandra. I sinom tid.
