Tidigt imorse blev D en vecka gammal och det känns som att jag långsamt ömsar skinn. Den där jobbiga, tunga uniformen som paralyserade min kropp ligger avlagd bakom mig och det är med nygamla steg jag återgår till den jag en gång var. Det faller fortsatt fler tårar, min kropp rister och gör ont av amningsfebern och jag går fortsatt som en åldrad pensionär men trots det känns allt friare och luftigare.
Egentiden är dock minimal och vi stretar på alla tre för att hitta våra rutiner. Vi njuter och djupandas i en salig blandning och eldar i varenda eldstaden vi har för att hålla värmen dessa blåkalla vårvinterdagar. Allt är annorlunda och samtidigt inte. Dock är det som att man har en stämpelklocka i huvudet och hela tiden måste återapportera utgången av ens värv. Har det kommit kiss? Har det kommit bajs? Mår hon bra? Är hon hungrig? Ja, allt är nytt och ibland även svårt men hittills kommer vi ändå framåt i den här äventyrsbanan.
