Hur som. I artikeln av Anna Bodin säger Amanda Ooms att hon bara haft en kärlekshistoria, med mannen hon kallar sin brännmanet. Han som är "lång och mörk. Skonummer fyrtiotvå. Speciella kännetecken: Om jag möter honom på en bar, går vi antingen hem tillsammans, eller också släpar sig nåt med mitt namn utan skor och ansikte mot den tomma lägenheten."
Och jag älskar hur hon beskriver sin kärlek till Joakim Thåström. Hur de möts när hon är sexton och hur hon senare i livet, när deras av-och-på-relation tio år senare har tagit slut, alltid tänder ett ljus i de kyrkor hon besöker med en enda bön: att en dag bli tillsammans med honom igen.
Hon längtade. "Som ett brinnande träd. Inte en frusen sjö." Och så en dag så tar hon mod till sig och hörsammar uppmaningen att höra av sig och slår hans nummer. Vilken uppmaning? Det säger hon inte. Men visst är det så ibland att man bara vet inom sig vad man borde göra? Man får en dröm, eller en tydlig bild i sitt inte, och den där bilden bara pockar och pockar och pockar på uppmärksamhet tills man lyder dess uppmaning. Så har det i alla fall varit för mig många gånger. Och en väldigt lång period gick jag också omkring och väntade på uppmaningar som aldrig kom. Det var bara grått damm i mitt inre och då började jag i terapi. Det är dock en annan historia.
Detta är Amandas och hon säger att hon hörsammade uppmaningen om att lyfta luren och slå det där förbaskade numret i väntan på att höra en stämma man älskat (älskar) och aldrig glömt tills "när tiden [var] mogen. Ibland tar det avsevärt mycket längre tid än man tror tills det blir det." Och så avslutar hon med att konstatera att allt detta, det som hon nu bland annat skildrar i sin enmansföreställning Tåla Mod på Dramaten, ju är "min kärlekshistoria.
Jag har bara en, de andra var bara tidsfördriv, förblindelse eller överlevnad."
