Bild: designdelicatessen.dk
Den här bloggen.. För mig var skapandet av den ett mål i sig.
Jag hade bestämt mig för att skapa en portal till mitt väsen och lägga ut det till offentlig beskådan. Att omvandla den tanken till handling har tagit lång tid. Men, redan efter det att jag publicerat det första inlägget så kände jag mig fri, befriad, uppdraget var i sig utfört. Så skönt. (Den insikten, att det kanske bara är det första steget som är det tuffa - resten går som en dans, ska jag försöka minnas alla de gånger jag tvekar inför att starta upp något i tron om att projektet ska bli mig övermäktigt). Det tar i och för sig inte bort den scenskräck jag i detta nu känner inför detta det andra inlägget men det struntar jag i - det får bli vad det blir. För bloggen existerar. Den har sitt namn (en ode i det lilla till en av mina idoler) och den fick, efter lite svärande, en layout. Och jag känner att här bland böckerna kan jag slå mig till ro. I den stora cyberrymden erövrade jag en egen plats och den är bara min. Mitt universum. Mina nycker. Mina idiotier. Bear with me.
Man skulle kunna betrakta den här bloggen som en jakt på mig själv, detta väsen som ständigt verkar undfly min vaksamma blick. Med min terapeuts hjälp lyckades jag nagla fast en del av min personlighet (saker som ditintills varit okända för mig – ”jasså är det detta jag gillar mest av allt?”) på någons slags imaginär mind-map, men resten av den svävar fortsatt fritt. Nåväl, det ger sig vad det lider och det är ju inte så att jag är ett komplett vitt ark för mig själv. Jag vet att jag är impulsiv och gillar att agera på känsla utan någon längre fas av förberedelse. Utredningar och framsynthet tråkar ut mig. Detta personlighetsdrag kommer i synnerhet att prägla denna blogg - för bara tanken på att planera inlägg och sudda i texterna i någon slags perfektionsjakt är tyvärr dödfött. Bara tanken får mig att torka ihop inombords så nej, fritt från hjärtat får det bli och orden jag publicerar är de som strömmat ut över tangentbordet och inga andra. No regrets. Så får det också bära eller brista.
Och med tanke på att allt är en enda röra i mitt huvud där nya och gamla tankar och impulser tänds, släcks, ändrar form och byts ut lika ofta som neonljusen på Piccadilly Circus så blir det här säkert en rörig blogg för alla inblandande. Eventuellt med undantag för mig själv som alltid tycker att det jag tänker och säger utgör ett under av logik. I vilket fall är stringens inget motto jag kan smickra mig med att bemästra. Länge [och fortfarande i ärlighetens namn] har jag betraktat det som en svaghet, men sen jag hörde Steve Jobs, i sitt tal på Stanford, säga det självklara försöker jag bearbeta min vänstra hjärnhalva att köpa följande:
»Again, you can’t connect the dots looking forward, you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in the future. You have to trust in something: your gut, destiny, life, karma or whatever. Because believing that the dots will connect down the road will give you the confidence to follow your heart even when it leads you off the well-worn path. And that will make all the difference.«
