Såg en tjej på tunnelbanan idag. Hon hade skinnstövlar, leopardfärgade tajts, blårandig polarn o pyret-tröja och över det en lila dunjacka. Hon var strålande vacker, hade världens burrigaste hår, var kanske 10 år och hängde med sina mellanstadieklasskompisar. Hennes uppenbarelse fick mig att tänka på lusten efter stilmässig förändring – på hur stark den var under hela min skoltid, hur cementerad jag kände mig i den roll som givits mig och hur starkt den längtan efter frigörelse drabbat mig om igen – nu, 2011.
När jag gick i skolan, säkert redan på mellanstadiet, började jag känna en längtan efter att förändra min supernormala stil (ni vet, collegetröjor, jeans och joggingskor med lustiga (redan då!) inslag av crazyness) till en unik, smickrande och modern stil. Jag pendlade mellan att vilja gå all crazy eller ha en neutral stil (just som vackra Maria D i vår klass hade – alltid oklanderligt fin utan att sticka ut – som jag avundades henne) – och så närde jag en dröm att plaggen mirakulöst nog skulle sitta bra. Det gjorde de aldrig. Gör knappt idag. Men, tillbaka till det sena 80- och tidiga 90-talet (som inte underlättades av att kläderna som fanns i butikerna då var så jäkla fula - och att inköpen var uniforma på gränsen till diktatoriskt uniforma) då jag konstant var sorgsen över att jag inte kunde ändra min stil. För det var jag lika övertygad om då, som nu, att jag inte kunde.
Jag hade liksom en stil (summan av det faktum att mamma har en viss stil, att hon avskydde att gå i klädaffärer i stan, att vi inte hade så mycket pengar, att jag redan då var en impulsshoppare av rang och att jag oftast lamslogs av min uppenbarelse i provrumsspegeln och i butiken tappade lusten till att handla) och den var min att behålla.
Men, inför det att man bytte från mellanstadiet mot högstadiet så fanns det ett fönster, en övergångsrit, till en annan verklighet. En chans att omskapa sig själv i de andras ögon. Till viss del i och för sig - fortsatt fanns de människor jag delat nästan varje dag med de senaste sju åren där i samma byggnad så helt fri från mitt förflutna var jag inte – och rädslan för att en större förändring skulle väcka för mycket uppmärksamhet och få folk att anse mig fåfäng var enorm.
Jag minns än idag hur minutiöst jag valde ut de kläder som jag skulle ha i skolan min första dag i högstadiet. Det var ett var vita linneskjorts, en röd kortärmad skjorta med vita ringar på som satt bylsigt (från Vero Moda), vita tubsockor, vita joggingskor och en cool Schwartz-klocka (ögonblicksförälskelsenigen) som jag köpt i Italien samma år. Jag kände mig snygg (men ändå neutral), on top of things helt enkelt – men när jag väl kom in i klassrummet så var slaget om min nya identitet så hopplöst förlorat. I jämförelse med de coola tjejerna i klassen så var mitt fashionstatement ett statement i den perifiära utkanten av deras coolness och min roll var fortsatt min att bära. En lite nördig tjej – modig och snäll, men snygg? Nej. En individualist? Nej. Någon som gick sin egen väg (så som tjejen på tunnelbanan gjorde idag)? Nej..nej, tyvärr inte.
Hur som – vari ligger denna oförmåga att känna mig nöjd med mig själv? Vari bottnar det personliga nedrackandet och rädslan för att dra för mycket uppmärksamhet till sig? Och idén om att de, nu som då, skulle ägna en massa tid åt att uppmärksamma min stil? Samt det faktum att jag låter andra definiera mig – eller att jag identifierar mig utifrån hur jag tror dem uppfatta mig? Vari ligger begränsningen? Var finns lusten?
Jag vet inte. Får arbeta på det. Får söka svar och vrida och vända på min egen rädsla. För det här håller ju inte längre – jag tror att 34 måste vara min personliga maxgräns för när den dåliga kropps- och självförtroendet upphör. Liksom egocentrismen i frågan. Ytligheten. Och min oförmåga att göra upp en inköpsplan och en målbild.
För för första gången någonsin (om man bortser från mamma och pappas trygga uppmuntran och några kompisars komplimangströsslande) har jag någon i samma rum som, till och med i samma säng - intvinnad i samma täcken som mig själv, som tycker att jag är vacker. Som säger det ofta. Och som, kanske det finaste av allt, förstår hur jag sliter med detta och mig själv. Som när jag var som tröttast och mest uppgiven på mitt garderobsutbud och skulle resa iväg på en weekend till Göteborg/Varberg för några veckor sedan (för övrigt för att umgås med några av de finaste vänner jag har – ändå osäkerheten), såg min tysta desperation och bad mig ställa mig i duschen medan han satte ihop en ensemble av de kläder han tycker jag är vackrast i.
Så jag reste iväg med en mix av kläder som jag aldrig skulle valt själv men som jag kände mig vacker i. Det var..annorlunda. Men fint.
Att nå dit igen, varje dag – ska vara ett av mina nya mål. 2013 är det jag som är bekväm med mig själv och mitt utseende (come leopardfärgade tajts, lila dunjacka och en randig tröja!).
Tänk att synen av en mellanstadiebruds val av kläder kastade mig så brutalt tillbaka till Centralskolans korridorer i morse! Kanske berodde det på att hon stod där mitt i gränslandet mellan att vara vuxen och barn med en bok under armen som jag själv läste när jag var i samma ålder. Jag vet inte, men kanske är det detta tunnelbanan gör med en ibland – ruskar om. Eller så är det bara så att man vissa dagar gör hjärnan transparant och låter tankar som annars hålls nedtryckta och inspiration som trycker på utifrån få fritt spelrum och man vågar se tankekaoset i vitögat.
I det tumultet finns en dröm att våga vara stark i sin individualism. Tack fantastiska Scott Schuman för att du inspirerar genom att fånga den känslan här: The Sartorialist.
Jag minns än idag hur minutiöst jag valde ut de kläder som jag skulle ha i skolan min första dag i högstadiet. Det var ett var vita linneskjorts, en röd kortärmad skjorta med vita ringar på som satt bylsigt (från Vero Moda), vita tubsockor, vita joggingskor och en cool Schwartz-klocka (ögonblicksförälskelsenigen) som jag köpt i Italien samma år. Jag kände mig snygg (men ändå neutral), on top of things helt enkelt – men när jag väl kom in i klassrummet så var slaget om min nya identitet så hopplöst förlorat. I jämförelse med de coola tjejerna i klassen så var mitt fashionstatement ett statement i den perifiära utkanten av deras coolness och min roll var fortsatt min att bära. En lite nördig tjej – modig och snäll, men snygg? Nej. En individualist? Nej. Någon som gick sin egen väg (så som tjejen på tunnelbanan gjorde idag)? Nej..nej, tyvärr inte.
Hur som – vari ligger denna oförmåga att känna mig nöjd med mig själv? Vari bottnar det personliga nedrackandet och rädslan för att dra för mycket uppmärksamhet till sig? Och idén om att de, nu som då, skulle ägna en massa tid åt att uppmärksamma min stil? Samt det faktum att jag låter andra definiera mig – eller att jag identifierar mig utifrån hur jag tror dem uppfatta mig? Vari ligger begränsningen? Var finns lusten?
Jag vet inte. Får arbeta på det. Får söka svar och vrida och vända på min egen rädsla. För det här håller ju inte längre – jag tror att 34 måste vara min personliga maxgräns för när den dåliga kropps- och självförtroendet upphör. Liksom egocentrismen i frågan. Ytligheten. Och min oförmåga att göra upp en inköpsplan och en målbild.
För för första gången någonsin (om man bortser från mamma och pappas trygga uppmuntran och några kompisars komplimangströsslande) har jag någon i samma rum som, till och med i samma säng - intvinnad i samma täcken som mig själv, som tycker att jag är vacker. Som säger det ofta. Och som, kanske det finaste av allt, förstår hur jag sliter med detta och mig själv. Som när jag var som tröttast och mest uppgiven på mitt garderobsutbud och skulle resa iväg på en weekend till Göteborg/Varberg för några veckor sedan (för övrigt för att umgås med några av de finaste vänner jag har – ändå osäkerheten), såg min tysta desperation och bad mig ställa mig i duschen medan han satte ihop en ensemble av de kläder han tycker jag är vackrast i.
Så jag reste iväg med en mix av kläder som jag aldrig skulle valt själv men som jag kände mig vacker i. Det var..annorlunda. Men fint.
Att nå dit igen, varje dag – ska vara ett av mina nya mål. 2013 är det jag som är bekväm med mig själv och mitt utseende (come leopardfärgade tajts, lila dunjacka och en randig tröja!).
Tänk att synen av en mellanstadiebruds val av kläder kastade mig så brutalt tillbaka till Centralskolans korridorer i morse! Kanske berodde det på att hon stod där mitt i gränslandet mellan att vara vuxen och barn med en bok under armen som jag själv läste när jag var i samma ålder. Jag vet inte, men kanske är det detta tunnelbanan gör med en ibland – ruskar om. Eller så är det bara så att man vissa dagar gör hjärnan transparant och låter tankar som annars hålls nedtryckta och inspiration som trycker på utifrån få fritt spelrum och man vågar se tankekaoset i vitögat.
I det tumultet finns en dröm att våga vara stark i sin individualism. Tack fantastiska Scott Schuman för att du inspirerar genom att fånga den känslan här: The Sartorialist.
