Komiskt ändå. Blickandes ut över Vattugatan idag (lika grått som i fredags) så känns det nästan som att ingen tid sedan jag skrev sist har passerats. Det har det dock – och helgen var fin. Den inleddes med en fika på fik med italiensk radio skvalandes på högsta volym (vilket var en fin påminnelse om att det fortsatt pågår en värld utanför stadstullarna – och att det finns en sommar i antågande) och avslutades med en skogspromenad igår. Däremellan fanns soffhäng, långsamma frukostar, trevliga middagar, ekonomisk hysteri (när jag trodde kylskåpet tagit sin sista suck – lyckades dock åtgärda på något sätt och besparade min ansträngda plånbok några tusenlappar) och en hel del vin. Välbehövligt. Men hur som, då var då och nu är nu och då behövs musik som denna:
