Såg klart dokumentären igår. Och fylldes av..en kampvilja. Eller något? Var så länge sedan jag engagerade mig i något jag brann för så jag har nästan glömt känslan av det. Plus att när den kom, igår, så skrämde den mig. Jag menar, redan vid anblivken av den dogmatiska parollen på filmaffischen ”You’re either part of the solution or part of the problem” så skälvde mina knän något.
I vilket fall så var det de sista minuterarna som golvade mig. Innan dess hade regissören Göran Olssons smartness och känsla för det vackra, klippens relevans och Mats Nileskärs intervjuer imponerat på mig. Sedan kom slutklämmen om hur man mitt uppe i revolutionen (för kvinnors rättigheter, för homosexuellas rättigheter, mot konglomeratkapitalismen som gör ett fåtal rika och övriga beroende) sällan skördar frukterna av sitt arbete. Man gör det inte för sin egen skull, man gör det för de där diffusa kommande generationerna. Den som vi till exempel tillhör nu. Den som röstade fram Barack Obama. De som kommer rösta fram en kvinnlig statsminister. Fan. Borde bege mig upp till kamp asap. Och den tanken skrämmer mig.
Men vad gör det? Försöker se alla känslor som olika energier som driver mig framåt. I detta fall en mix av rädsla, ilska och strävan efter intellektuella utmaningar.. Adrenalin, ett livselixir. Bra så. Får utmana mig själv och återkomma i ärendet.
Ps. Och dokumentären? Älskade den. Se den. Om inte annat för att den är så expetionellt vacker. För musikens skull. För Erykah Badu och Talib Kwelis röster och resonemang. Och för att den är ett exempel på hur material (i detta fall sådant som klassats som skåpmat på SVTs arkiv) - om det skärs på ett nytt sätt - mitt bland det ratade materialet kan frammana intellektuella, allmänbildande guldkorn. Allting handlar, som alltid, om vinklar. Och perspektiv.
Finns på SVT Play till 24 november.
Finns på SVT Play till 24 november.
Och jag? Jag kommer bära med mig bilden av den unga tjejen i Harlem som prostituerade sig för att bekosta sitt heroinmissbruk länge.
