Bild:blogg.expressen.se
Precis innan jag somnade igår så fick jag en idé. Den var modig. Och igår när jag låg och kände på den så kändes den briljant – idén om att skriva ett mail till vår nya styrelseordförande där jag [”från golvet”] beskrev vilket stort behov hans anställda med strategiska uppdrag har efter en riktning/en företagskultur/ett mål. Eller ja, i alla fall jag och mina kollegor som befinner oss i, den ibland förhatliga, kolumnen i Myers Briggs schematiska värld som samlar de som behöver förstå sin egen roll i det större sammanhanget för att känna sig bekväm. Hur som, idén var djärv. Självklart ska man i organisationer som dessa veta sin plats och inte skjuta en pil över de hierarkiska murarna men, jag hade druckit ett glas vin och kände mig inspirerad.
Idag dog den lusten i takt med att jag lyssnade på en radiointervju med den berörde och idén med att blotta mina naiva funderingar kändes allt mer olustig ju längre intervjun led. Delar vi ens samma drömmar han och jag? Om inte, varför klä av mig naken och blottlägga mina funderingar? Varför begå ett faux pas när ingen bett om det? Varför inte bara sitta stilla och lugnt i båten som alla andra? Obeslutsamheten blev stor.
Pendlandet mellan hybris och omintetgörandet är för mig konstant. Fram och tillbaka, fram och tillbaka – i ständiga cykler..
Åt sedan lunch med C och då vaknade hybrisen igen. I hans värld är inget omöjligt och min kompetens är självklar. Kanske är det definitionen av vänskap – att någon tror på en oavsett vad. Målet får helt enkelt bli att hamna i ett stadium av ständig hybris oavsett vad omvärlden säger. Och kanske är det det som drabbar de som blivit föräldrar? Känslan av att så länge man har en hejarklacksmedlem i ryggen så kan man göra allt och behöver inte behaga omvärlden och söka sin bekräftelse i dess reaktion på samma sätt längre. Borde i en idel värld kunna funka om det så bara är ens egna spegelbild som hurrar på en. Ska fundera lite till på hur man når dit.
