Från ingenstans dök en gammal vän upp. Han hörde av sig för någon vecka sedan på facebook. Jag svarade lite nervöst och med hjärtat i halsgropen. Vi mailade lite fram och tillbaka och idag sågs vi över en flera timmar lång lunch. Minns att när vi sist sågs så hade vi redan glidit ifrån varandra, kanske mest på mitt initiativ. Jag kände mig svag och underlägsen. Jag var trött på mitt liv och att hela tiden behöva visa upp det när man pratar om det som man gör när man ses. Nej, jag har fortfarande inte träffat någon, Ja, jag är ganska ensam. Och nej, jag vet ännu inte riktigt vad jag ska bli, om jobbet gör mig lycklig, vad jag vill göra med mitt liv och vad det ska bli av alla de här dagarna som står till mitt förfogande fram till dess att jag segnar ner och..dör.
Så jag gled undan och vi hördes inte mer. Minns att jag tänkte på honom då och då och i mitt huvud hade en fånig idé om att vi skulle ses den dag jag var lycklig igen. Lycklig och smärt. Och gärna kär och i ett lyckligt förhållande. Så sågs vi nu. Och inte tusan är jag smärt men att jag var lyckligare i mig själv nu mot då och kär – det underlättade. Istället var det han som (kanske motvilligt, kanske inte – killar verkar inte ha samma skam som tjejer har när de inte visar upp en glittrande fasad) vågade vara naken. Och då vågade jag med.
Hur som. Vi möttes igen. Och det var jäkligt fint.
från De tysta sångerna
Jag vet att vi sutto vid samma bord
vid drömmarnas hemliga fest,
där allt som vi kände vardt sagt utan ord,
och så vardt det vackrast och bäst.
Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad
min längtan, hur rik den var,
och hört från violen bland ekarnas blad
ditt skygga och trogna svar.
Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen
till de tigande sångernas fest,
vi skildes för alltid och visste ej än
att vi fått hvad all världen har bäst.
Det var i de tidiga ungdomsår,
då själarna dikta den sång,
som livet skall sjunga men aldrig förmår
att ge röst, som den anats en gång.
Erik Axel Karlfeldt
