Estrid

Blev så lycklig av att se Estrid Ericson, detta kreativa, snillrika geni och grundare av Svenskt tenn, bejaka skönheten i ogräs. Bilden är tagen av hennes nära vän, och tillika världsberömda fotograf, Lennart Nilsson och hänger på den lilla utställningen till hennes ära som visas i sommar i hennes barndomsstad Hjo.

Ps

Jag vill så mycket med den här sommaren. Men som vanligt är jag fjättrad. Fjättrad vid min egen oförmåga, min skam och min önskan att vara till lags. Jag fjättras av tidsrymden - den oändliga och på samma gång lätt förgängliga. Och så är det allt det här med att ligga under mina föräldrars tak, höra de invanda ljuden..och bli mitt fjortonåriga jag igen. Arg på samma saker som då. Fastkörd i dåtidens kommunikativa vagnsspår.

Med mig denna gång har jag den stora diplomaten J som jag anar närheten mer än jag ser den för det är som att hans väsen döljs bakom trötthetens dimslöjor, Anna Wahlgren-metodens upphackning av min vardag och den eviga mobiltelefonens blåvita ljus. Känner mig ensam fast jag inte är det. Söker värme. Söker ljus. Och även denna sommar känns oförlöst på all dess potential. 

Vad jag är trött

Vad jag är trött. Otroligt trött. In i märgen trött. Inte beroende på D..utan ner på grund av livet. På grund av en kraftig förkylning. På grund av att jag stänger dörrar till det som tidigare var platser där jag blev jag. Det är som att jag den här sommaren, i sällskap av D och J, gör återblicksresor bakåt i tiden. 

Jag stannar till på platser som London och Köpingsvik. 

Jag tittar på dem med mina nya ögon. 

Med gamla ögon.

Sen tar jag upp min väska i handen. Vänder dem ryggen. Och går åt ett annat håll. 

De ligger bakom mig nu. Och jag är otroligt trött. 

Älskling, kan inte vi också ha en tipi i vardagsrummet?

Bilder:  (Sofia och Nils Odiers hem)  http://www.agentbauer.com/stylists/lottaagaton via http://lovelylife.se/tant-johanna

Skymning

Skymningen är sval, kvällen ovanligt mörk. Jag dricker vin och drömmer om en cigg. Har nattat D. Blickat ut med oseende ögon över de blodröda rosorna som klänger på stängslet som ramar in vår innergården. Luften saknar doft och stan känns öde. Här sitter jag ihopkrupen på den solvarma stolen och tänker på det Kristian Gidlund sa om att våga vara lycklig. Det känns angeläget..men hur fan gör man?

Avstånd

Bilder: http://who-.tumblr.com/post/39164049914 (målning av Rory Mc Cartney), http://i-ndubitably.tumblr.com/post/54164177604, http://viciouslycyd.tumblr.com/, http://inverse-square.tumblr.com/post/8182542597, och http://tahitea.tumblr.com/post/47774904640/loveeee via http://modinakerlind.tumblr.com

Är ute och går

och lyssnar på Kristian Gidlunds sommarprat. Hans ord håller mitt hjärta i ett hårt grepp med en hand som kramar aningens för hårt. Det gör ont.

Här var jag

En buss-, tåg-, nytt tåg- och busstur senare så var jag och D hos min moster och hennes sambo i Östergötland. De bor drömskt. 

Drömskt. 

Turkos

 

Bilder: http://crystuls.tumblr.com/post/54209283744, http://exceptence.tumblr.com/post/54164699936/roma-indie, http://variationsonrelations.tumblr.com/post/54169740319, http://spine-notches.tumblr.com/post/51692812555/soft-grunge-models och http://kai-mist.tumblr.com/post/52719762002/perf via http://modinakerlind.tumblr.com/

Fläder

En av mina bästa böcker när jag var liten var en Vi fem-bok. Ibland när mitt nuvarande liv ter sig kaotiskt så drömmer jag mig tillbaka till en passage när de fem gör en utflykt till en ö och bygger bo i en övergiven grotta. De har med sig mat, massor av mat, och plockar stora famnar med ljung som de sedan bäddar sängar ovanpå. Att boa in sig - alltså drömmen! (Har alltid likadant för beskrivningarna i boken när Lotta på Bråkmakargatan flyttar hemifrån och hon skapar ett "eget hushålle"..haha, vad säger detta om mig?! Vad är det jag saknat? Only Freud knows.)

Hur som, i dessa böcker är det mellan rafflande spänningsdramer långa beskrivningar av vad de äter. De äter och äter. Och plockar bär och lägger in, syltar och saftar - och jag älskar det och minns att jag läste med en aldrig sinande glupskhet. Älskar helt enkelt idén av att inte låta något gå till spillo. Älskar också idén om att låta de fruktsamma veckorna ha sin gång och att man vecka för vecka stannar upp och tar tillvara på allt som bjuds under dem. Det är svampar av alla de sorter, kryddväxter, körsbär, jordgubbar, hallon, smultron, blåbär, krusbär, rabarber, plommon, päron och äpplen. Tomater, vinbär, lökar och potatis. Betor, morötter, blåbär, hjortron och lingon. Å, all denna smakrikedom vars solmogna känsla man vill bevara och sedan återuppliva smaken och doften av kalla dagar under höst, vinter och vår. 

Själv hittar jag då knappt en svamp och äger inget trädgårdsland men det jag kan plocka det plockar jag. Och se här: en promenad med Dagny i Vitabergsparken häromdagen omvandlades idag till saft. Första gången jag plockade fläder och jag måste säga att enklare sak än att blanda lite vatten, socker, fläderblommor och citron för att få fram detta ljuvliga får man leta efter.

Dagens tips. Om igen.

Text, eller ja..information är en viktig del i mitt liv. Det som inspirerar mig och får mig att vidga världen i mitt huvud. 

Jag vet inte vad det säger om mig att jag nästan slutat läsa böcker. Tycker att de drar ner mig med sin sorg. Är vidöppen för allt det svåra och det dröjer sig numera kvar i mig och jag lyckas inte mota bort de frön de planterar i mitt medvetande. Kanske beror det på för mycket fritid? Kanske på D? Oavsett så är faktum att jag drar mig för att läsa böcker. Och att se filmer. Däremot älskar jag fortsatt DN, bloggar och Instagram. 

En av de bloggar som ger mig befriande perspektiv på föräldraskapet är briljanta David Sundin. Som för övrigt vunnit Mc Donald's juryns hjärtan och får sin hamburgare (döpt efter dottern Betty) på menyn till hösten. Bara det! Hur som, han är briljant. Och allt från hans knivskarpa betraktande av föräldraledighetens snedfördelade belastning (själv är han rätt ensam på gatorna med en bebis som bara är några månader gammal) till hans exprimenterande med majskrokars optimala seghet i jakten på en stund över för att få bajsa i fred får mig att le. Mer leenden åt folket! Läs honom för guds skull. Det är en investering i klokskap och absolut nonsens.

Saker och ting börjar röra sig

Och känslan i det? Upplyftande. Som fan.

Mitt hjärta svämmar över

Bild: www.harpersbazaar.com 

Alltså min dag.. Och Daggis dag.. Dränerade på energi kämpade vi på med Anna Wahlgrens strikta schema. Hon med att hålla sig vaken och inte förgås av hunger. Jag med att hålla henne vaken och tårarna stången genom att bland annat sjunga alla sånger jag kunde texten till. De är många.

Till slut tog reportoaren slut och då det återstod en halvtimme tills hon skulle få sova så badade vi en stund i baljan. Det var fint. Sen pyjamas på, lite mat och sen crashade hon likt en utslagen boxare i förlorarlaget i sin säng. 

Hon crashade och mitt humör föll i botten som en sten. Var sur och irriterad. På inget speciellt..eller jo, på det faktum att min ork var slut. Att solen lös därute på andra än på mig. På alla bestyr jag inte hunnit med idag på grund av Ds behov av att vara nära och ja..ni förstår. Skitsaker. Men med blodsockret i borten så var humöret därefter. 

Slog mig ner i soffan med en fetaostomelett, skivade tomater och ett glas vin och började titta på K Special-dokumentären Bill Cunningham New York och mitt hjärta svämmade över. Vilken man! Vilken underbar man! Bara vetskapen om att han cyklar omkring på Manhattan och fångar samtiden likt en Robin Hood-figur i de söndersponsrade it-modeskikten fick mig att jubla och som i ett trollslag var jag glad igen. 

Tänk att det finns sådana som honom. En kuf, javisst! Men en underbar kuf. 

Så av en slump och  på kort tid har jag sett två superinspirerande dokumentärer om människor som aldrig låtit sig själva slockna, rynkor och år till trots. De lever och lever utan en tanke på åldersnoja - utan de bara är. De är den nittonåring som man verkar förbli hela ens liv om inte sjukdomar kommer i ens väg.  De är den där nittonåringen som min farmor är och som jag älskar. Och det är så otroligt inspirerande och vackert. Tänk att de finns - de som suger musten ur livet utan att hämmas av fördomar om hur man bör leva vid en viss ålder. Å!

Så, dagar som dessa när det bara är skit på tv - se den här dokumentären istället. Den kommer göra er så lycklig! Och ser jag Bill susa förbi mig på Manhattan i höst, ja..då är min lycka gjord. Ser jag honom inte ska jag ändå gå upp på morgonen, köpa ett exemplar av New York Times i tidningsståndet och sen, över en kopp te på ett trevligt ställe, läsa hans kolumn och jubla inombords.

Très cool

Magasin 3 har en konstutställning, kurerad av Miranda July, som jag tycker är otroligt intressant i sitt upplägg. Under 20 veckor får man konsten, i form av ett mejl skriven av någon av personerna omnämnda ovan, skickat till sig. Allt enligt devisen att man processar alla intryck man får i sitt eget huvud - så varför inte bara få konsten hemskickad till sig och låta processen pågå varhelst du väljer att läsa ditt mejl? 

För att delta i utställningen anmäler du dig här. 

Mina kvarter

Ack, så vackra. 

Skirt

 

Bilder: http://positivelynoteworthy.tumblr.com/post/54240158250/via-mariamaliki-blogspot-com, http://dannijo.tumblr.com/post/54210836118/composition-people, http://fleurilia.tumblr.com/post/54210612501, http://dietcokeandasmoke.tumblr.com/post/40005281691/this-carpet-is-killer-i-want-it-in-my-life och http://roughhoney.tumblr.com/post/9250429959 via http://modinakerlind.tumblr.com

Typ det godaste jag vet

Något av det godaste jag vet är farmors jordgubbssylt. Den, på en tallrik fil med cornflakes en tidig morgon, kan göra hela min dag och den är typ enklast i världen att göra. 

Det här behöver du: 

3 l jordgubbar

7.5 dl socker

Så här gör du: 

1. Noppa jordgubbarna

2. Lägg dem i en stor kastrull med lock på. Och använd en större än den jag använde på bilderna för annars blir det för tajt och rätt bökigt där ett tag när man måste byta kastrull mitt under kokningen..ja, ni förstår.

3. Slå på sockret. På med lock och låt det stå över natten. 

4. Koka upp sylten på medelsvag värme i 10-15 minuter. 

5. Skumma av och häll upp i plastburk eller plastpåse. Låt sedan svala och förvara dem i frysen. 

Enjoy!

Diana Vreeland

Bild: av Christian Avril från http://www.wwd.com/eye/people/the-quotable-vreeland-6544755

Jag har några hjältinnor som jag bär med mig under huden. Deras bedrifter sporrar mig. Deras levnadsöden berör mig och deras ord tröstar mig. De är bland andra Karen Blixen, drottning Kristina, Simone de Beavoir, Nina Simone, Astrid Lindgren, Frida Kahlo, Natasha Illum-Berg och så nu: Diana Vreeland. 

Jag och J tittade på dokumentären The Eye Has to Travel på K Special igår och jag var helt omtumlad efteråt. Sällan har jag sett ett sådant förkroppsligande av frukterna av att tänka annorlunda. Hennes hjärna och kreativitet gav modetidningarna Harper's Baazar och franska Vogue de mest fantastiska uppslag jag någonsin sett! Vilken inspirerande, fascinerande människa! Som en katalysator eldade hon på influenserna, de blivande ikonerna. Hon såg mönster ingen annan tidigare upptäckt och arbetade hårt för att fånga den självklara men lyckades sminka upp och drapera den så att den blev oväntade aha-upplevelser för den stora massan. Tänk, någon som hyllar de som tänker helt annorlunda och på tvärs med alla andra. Någon vars hjärna som går just på tvärs med alla andras, triumftåg! Och, såklart, brutala fall då åtstramningssnaran läggs på plats igen. 

Med en hjärna olik andras blev jag helt tagen av hennes persona. Hennes intelligens, hennes skörhet, hennes styrka. Hennes söner, jobbkapacitet och framför allt..hennes hjärna. Hennes ordval, upptåg och kreativitet! Å, som jag velat umgås med henne! Jobbat för henne! Fått lyssna på henne! Ja, vad som helst.

Nu har jag i alla fall funnit henne och ska försöka bevara det hennes klokskap födde i mig och använda det som en läkande kraft. Ni måste bara se dokumentären som ligger uppe på SVTPlay i typ tre veckor till! Den var det enskilt mest inspirerande jag sett på länge.

Avslutar med två citat från dokumentären som gav mig insikter jag vill bära med mig. 

»I once heard someone say: 
-I shall die very young. 
-How young?
-I don't know. Maybe 70. Maybe 80. Maybe 90. But I shall be very young.«

De onöjda

Bild: http://chanel-smokes.tumblr.com/post/52866841124/http-whrt-it-yhwvgk via http://modinakerlind.tumblr.com

Möter en granne i trapphuset. Pratar om ditt och datt. Sommarplaner. Vädret. Hur det är med D. Hur livet är. Framtiden. 

Jag berättar att vi ska hyra ut lägenheten och bo i NY två månader till hösten. Och då kommer det oundvikliga, det som präglar så oerhört många samtal som jag har nuförtiden: hon säger »Men sen då, sen ska du börja söka jobb?« Och jag svarar: »Jadå, sen ska jag självklart börja söka jobb.« Och det är inte det att jag inte ska söka jobb, för det ska jag ju, och det ser jag ju fram emot, det är bara det här att de alltid är så framåtriktade i sitt sätt att tänka som stör mig.

»Men sen då, då ska ni väl flytta? Till en tvåa? Eller en trea? En trea va? Eller hus?« »Och sen då, funderar ni på fler barn?« »Och sen då, funderar ni på att skaffa bil?« »Och sen då, ska J jobba kvar där han är nu?« Och sen, och sen och sen.. Jag skiter i sen. Jag vill vara här och nu. Och jag vill prata om hur jag har det - här och nu. Vara stolt över den vardag vi har som är vacker och fungerar fantastiskt fint trots de få kvadraten. Prata om hur pengarna man sparar genom att bo litet istället kan finansiera dyr hyra på Manhattan. 

Jag vill prata om varför jag hellre prioriterar det framför en trea på Söder. Jag vill kunna våga prata om min idé att fortsätta bo litet för att kunna förverkliga nästa dröm: ett eget lantställe. Men framför allt vill jag prata om hur bra det här fungerar, tillvaron vi lever i just precis nu i väntan på vår dröm inför att vakna upp och köpa bagels på närmaste Deli till frukost.

Och så här har det alltid varit. Jag berättar att jag har planer på att flytta till Tanzania och får i retur »Vad ska du söka till för universitet när du kommer hem då?« Jag kommer in på universitetet och får i retur »Vad kan man bli när man läst det då?« Jag berättar att jag tagit min examen och får i retur »Och vad ska du söka för jobb nu då?« Jag får ett jobb och får i retur »Och hur länge tänker du att du stannar där då? Vad har du för chans att få andra tjänster?« 

Alltså, herregud. Det är som att vuxengenerationen bara vill att man ska framåt, framåt, framåt. Av oro? Oklart. Alla fucking tårar, alla timmar, allt slit, alla besparingar man lagt på att hamna på en viss plats hinner man njuta av i två sekunder för man vet, så väl, att så fort man berättar om sin bedrift så får man frågan om var man ska härnäst. 

Ledsen, men jag ska ingenstans. Jag ska ligga här i min soffa i min lägenhet på 35 kvadrat med min kille lekandes med vår dotter i köket i rummet bredvid. Vi är här. Vi försöker stanna upp. Stör oss inte.