Jag vill så mycket med den här sommaren. Men som vanligt är jag fjättrad. Fjättrad vid min egen oförmåga, min skam och min önskan att vara till lags. Jag fjättras av tidsrymden - den oändliga och på samma gång lätt förgängliga. Och så är det allt det här med att ligga under mina föräldrars tak, höra de invanda ljuden..och bli mitt fjortonåriga jag igen. Arg på samma saker som då. Fastkörd i dåtidens kommunikativa vagnsspår.
Med mig denna gång har jag den stora diplomaten J som jag anar närheten mer än jag ser den för det är som att hans väsen döljs bakom trötthetens dimslöjor, Anna Wahlgren-metodens upphackning av min vardag och den eviga mobiltelefonens blåvita ljus. Känner mig ensam fast jag inte är det. Söker värme. Söker ljus. Och även denna sommar känns oförlöst på all dess potential.
