En av mina bästa böcker när jag var liten var en Vi fem-bok. Ibland när mitt nuvarande liv ter sig kaotiskt så drömmer jag mig tillbaka till en passage när de fem gör en utflykt till en ö och bygger bo i en övergiven grotta. De har med sig mat, massor av mat, och plockar stora famnar med ljung som de sedan bäddar sängar ovanpå. Att boa in sig - alltså drömmen! (Har alltid likadant för beskrivningarna i boken när Lotta på Bråkmakargatan flyttar hemifrån och hon skapar ett "eget hushålle"..haha, vad säger detta om mig?! Vad är det jag saknat? Only Freud knows.)
Hur som, i dessa böcker är det mellan rafflande spänningsdramer långa beskrivningar av vad de äter. De äter och äter. Och plockar bär och lägger in, syltar och saftar - och jag älskar det och minns att jag läste med en aldrig sinande glupskhet. Älskar helt enkelt idén av att inte låta något gå till spillo. Älskar också idén om att låta de fruktsamma veckorna ha sin gång och att man vecka för vecka stannar upp och tar tillvara på allt som bjuds under dem. Det är svampar av alla de sorter, kryddväxter, körsbär, jordgubbar, hallon, smultron, blåbär, krusbär, rabarber, plommon, päron och äpplen. Tomater, vinbär, lökar och potatis. Betor, morötter, blåbär, hjortron och lingon. Å, all denna smakrikedom vars solmogna känsla man vill bevara och sedan återuppliva smaken och doften av kalla dagar under höst, vinter och vår.
Själv hittar jag då knappt en svamp och äger inget trädgårdsland men det jag kan plocka det plockar jag. Och se här: en promenad med Dagny i Vitabergsparken häromdagen omvandlades idag till saft. Första gången jag plockade fläder och jag måste säga att enklare sak än att blanda lite vatten, socker, fläderblommor och citron för att få fram detta ljuvliga får man leta efter.
