Bild: http://w-illow.tumblr.com
Så, jag är här nu..på min semester i semestern.
Och om NY var en tid fullproppad av obstinata tankar som var tvungna att komma ut, ut, ut så är det här på västkusten bland alla blommor och havsbriser som lugnet nått in i mig. Jag smälter alla fajter jag tog med mitt egna psyke i West Village och nu tillåter jag mig att ta ett steg tillbaka och betrakta det jag kom fram till.
Känner mig lite som en konstnär som hög på adrenalin och frustration målat bort timmar av sitt liv helt uppslukad av färgen, penslarna, duken. Som utmattad tar ett steg tillbaka när transen, besattheten, lagt sig och drar djupt efter andan och betraktar sitt verk. Ok. Är det så här det ligger till? Är det det här jag verkligen vill när jag lyssnar inåt? Ok. Det innebär att vi säger tack och på återseende till Stockholm på ett tag? Ok. Är det ok? Ja, det måste vara ok. Det får bli ok. Det blir ok.
Det är ok.
Så, jag drar efter andan. Jag tar ett steg tillbaka. Jag försöker låta vinden, klipporna och blomsterprakten omringa mig. Jag rattar runt vår Jeep på svindlande vägar med min kille och min dotter pratandes i baksätet. Jag är lycklig. Och jag behöver en liten brejk från allt..även det här forumet.
Som det är nu så känns det som att jag aldrig hinner samla mina tankar ändå. Få intryck utifrån når in och jag verkar bara vara i en bubbla under den här semestertillvaron där jag boxas i mitt inre..och visst, allt det skulle jag kunna skriva om här men de där privata spärrarna sitter jäkligt hårt. Tidigare rann allting ur mig och det var befriande. Just nu är det som trögflytande sirap och jag kommer frustrerat ingen vart.
Så, jag tar en paus härifrån på obestämd tid. Jag landar lite, jag boxas lite, jag landar igen och när de där stegen är tagna som måste tas - ja, då kanske jag är redo att blotta mig och stå naken på riktigt, det som faktiskt är mitt egentliga mål, och våga skriva om hur allt egentligen är. Där bakom murarna. Tills dess: ha det fint. Ni är bra.
Allt blir bra.
