Bild: thefashionguitar.com
Isabel Marant, en favoritdesigner, och bild ovan från hennes samarbetskollektion med HM. När J frågade om vi skulle hänga på låset när den släpps så svarade jag med en lätt suck nej och kände det där välbekanta mörkret i bröstet som kläder generellt tyvärr genererar numera. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill ha längre. Vem jag är klädmässigt och stilmässigt - och trots att jag bor nära ett av världens mest shoppingintensiva kvarter där alla, verkligen alla, märken finns så hittar jag ingenting. Jag går in. Och jag går ut i affärer. In igen. Och så ut. Med tomma kassar, tom blick och tomt hjärta.
Just nu läser jag (eller försöker läsa snarare..min lästakt är så långsam att man knappt kan kalla det för läsning) Artur Domoslawskis bok A life om Ryszard Kapuściński och påminns gång på gång vilket stigma det är att inte ha en garderob, en apperance, som är i symbios med ens inre. Hur mycket värdighet ett par skor kan representera och hur mycket makt och prestige mode inkorporerar. Och hur jäkla skral man känner sig utan alla dessa kraftelement.
Dels sätter min kroppssiluett sina begränsningar och det är ett sorgligt kapitel som jag inte ens orkar andas något mer om här men det upptar mycket av mina tankar. Men framför allt är det det att jag inte vet vad min stil är längre. Jag går in i den ena butiken efter den andra och tänker att allt de vill sälja där inne måste vara utformat efter en helt annan målgrupp som inte är jag. Kan det vara så enkelt att jag inte hittat min affär? Eller att jag behöver ett nytt tänk?
Funderar mycket kring skräddarsydda kläder och möjligheten att designa kläderna själv. Häpnar efter detta nya att människor köper kläder och sedan går till skräddaren och syr om dem - hur kan jag inte ha tänkt på det tidigare?! Och detta trots att jag är ihop med en kille som gör just det med typ varenda plagg han äger. Jag är snarare sådan att jag provar ett plagg och sitter det inte bra (vilket då sällan gör..) - ja, då ratar jag det och går ledsen ut från provrummet.
Andra dagar har jag mer tillit till min gamla garderob och tänker att det är på skorna det fallit. Att jag faktiskt har en stil jag gillar men att jag aldrig har fått till det på grund av att jag haft för få skor.. Andra dagar tänker jag att jag inte har någon stil alls och gör långa listor på alla plagg som jag skulle behöva. Utan att ens veta i vilken stil de ska vara..
För behöver kläder, det gör jag. Just nu har jag inte en enda bralla som passar, inte en enda långärmad t-shirt, knappt några t-shirts..ja, allting fattas mig. Alltså, herregud..som jag håller på och vrider och vänder på det här, ni anar inte. Nonstop i eviga cykler. Jag tittar på folk och försöker memorera känslan de ger mig så att jag kan ta med den in i närmsta affär. Väl därinne står jag och fingrar på allt igen och tycker antingen allt är svart, grått och trist eller så har jag med mig allt från skira blusar till skejt-hoodies in i provrummet.
J sa häromdagen att de mest trendmedvetna japanerna ofta har tre särpräglade stilar och kanske är det där jag får hamna helt enkelt. I tre olika personas. Den dagen jag faktiskt hittar något i affärerna../landar i mig själv/lyckas träna bort allt onödigt hull/mår bra inifrån och ut.
