Avstånd är vad som gör mig levande. Eller kanske snarare frånvaro från det invanda.
Det är i glappet mellan rutinerna som jag hittat min sanning och nu gäller det bara för mig att inte glömma den insikten.
New York var ett befriande glapp. Likaså min ensamma dag idag. Som började som vanligt med uppstigning och amning runt 7-snåret i en mörk lägenhet, tyst tyst för att inte väcka J. Men allt det där känns så avlägset nu att jag knappt vet om det hände på riktigt.
Sedan dess har jag spenderat min dag helt på egen hand: på jobbet, i biosalongen och nu i en bar. Känner mig som mig igen, den jag var innan allt hände, men samtidigt är min kropp halv och det är som om mitt hjärta konstant kallar på henne. Vrider sig i ensamhet. Söker välbekanta ljud, dofter och rörelser. Saknar hennes lemmar på ett smärtsamt vis och jag inser att den där moderligheten jag förvånat konstaterat inte kickat in visst hade gjort det. I smyg.
Upptäckten som uppstått i ett vakuum är min viktigaste insikt nu. Jag är en mamma. Jag är fan det. Och jag är mig själv. På samma gång. Glömde bara bort det för en stund.
