Insåg då med stor sorg att mina middagar sällan känns så längre. De är inga gnistrade tillställningar man snackar om, de leder inte till en massa spännande samtal som förvånar, jag vågar sällan ta ut svängarna utseendemässigt och de slutar inte äventyrligt.
Jag har blivit feg. Jag bjuder styr sällan in till stora middagar längre och jag vågar inte mixa och matcha människor hej vilt. Jag dricker mindre. Jag röker inte. Vi har ingen barnvakt till D. Och jag är tillsammans med en kille som gått från att vara festens omedvetna kit till att trivas bättre i en tillbakadragen roll.
Energin har sinat. Återinbjudningarna från alla jag bjudit in genom åren är noll. Jag har börjat tröttna och just nu får den där podden mig att känna mig lite deppig.
Jag vet att man inte kan få allt men finge jag drömma så skulle jag: ha ett inspirerande jobb där jag lär känna en massa nya inspirerande människor, modet att våga bjuda in alla spännande, vackra och intressanta vänner jag redan har och som skulle kunna bli en intressant spretig match, modet att våga styra upp middagarna mer, modet att våga ta ut svängarna kläd- och sminkmässigt, modet att styra upp det här med barnvakt, orken att dricka mer och gå ut efteråt och lusten att svälja förtretet över att ingen av våra nära kompisar aldrig någonsin bjuder igen. En större lägenhet än en på 35 kvadrat kanske underlättar också. Och att ha alla mina närmaste vänner i en och samma stad. Ja, lite som det var i sensomras när vi firade Ds dop - det var en fest som påminde om mina gamla fester och om just den riktning som jag vill ha alla våra middagar framöver. Ska tänka på den när jag summerar det här året och tänker på vad jag vill göra mer av i nästa.
