Kände mig ensammast i världen tidigare. Den känslan brukar jag kunna hantera och jag brukar också kunna finna styrka i den. I den bor min rustning, mitt skydd. Men utan ork blev känslan mig en kort stund övermäktig och jag blev ett förvirrat ögonblick inte på det klara med var varken min hjärna eller mitt hjärta var.
Såg mig förvirrat omkring. Grät. Har nu samlat mig.
Mitt hjärta ligger visserligen kvar på tusen olika ställen men jag skrapar ihop det jag hittar i en liten hög och tejpar ihop. En del finns hos min kusin, en hos min faster, en hos min dotter, en hos min kollega, en hos vår praktikant, en hos min syster, en hos min pappa, min mamma, min farmor, min kille, min fina K och hos ett stort antal kompisar. Hos vissa blir mitt hjärta kvar, vissa delar återkallar jag nu för att få styrka i min egen kropp.
Jag inser att jag kan inte vara överallt och ingenstans och försöka vårda, peppa, stärka och trösta. Jag vill vara det. Jag trivs med att vara det. Men med noll kronor på kontot och ett långt uppehåll från min terapeut så slår jag mig slätt. Saknar arbetsverktyg och kroknar under bördan.
Jag står naken inför kraven, de jag själv lagt på mina axlar, och inser obevekligt min begränsning. Försöker vrida av mitt känsloregister men det är som att knappen fastnat. Andras känslor drar genom mig som om jag vore ett öppet fönster i vinddrag. Att stänga porten om min själ är som en slagsmålsscen från Sagan om ringen där de goda försöker hålla fortet vid Elms klyfta.
Hade just en 45 minuters frist när D sov sin förmiddagslur. Vad gjorde jag under den? Jobbmejlade. Ringde banken. Diskade. Jamen, hej kvinnofälla. Bara skjut mig.
