Bild: theo-gosselin.blogspot.com/
Mitt inre är oantastligt.
I mina ådror pulserar nitroglycerin.
Skymningen beslöjar
och döljer det bleka, blottade.
Ljusen skapar en illusion
av det som en gång var,
det som aldrig blev.
Jag köper mig dofter
och strösslar dem över dammet.
Det som är kvar sen vi reste.
I det damm jag nu bygger nytt.
Saknar en vägg bakom ryggen.
Flydde från den förra i panik.
Söker lyckan bakom prassliga papper,
bakom det gulörta, glansiga.
Det skruvade,
krusade.
Står stilla. Skönjer stormens vrål.
Blinkar långsamt.
Medvetet långsamt.
Går strax.
