Så är den då här: den sista dagen som jag har fast jobb på..ja, väldigt länge antar jag. jag gick till jobbet i morse och försökte förstå att detta är min sista fredag medan andra gick till jobbet en fredag som alla andra. Snart helg. Snart vin och god mat. Snart soffhäng och en bra bok. En lugn lördagsfrukost och kanske häng med dem man gillar.
Jag gick till jobbet med röda ögon och mascararester under dem. Vaknade i vargtimmen (gör det allt som oftast dessa dagar - kan det bero på graviditeten?) och kände att jag ångrade allt. Kunde inte somna om och testade allt från att äta, dricka och (ofrivilligt) väcka Jon och prata och kramas med honom. Först när han steg upp och gick till jobbet somnade jag som en sten och därav de röda ögonen.
Har ännu inte fällt en tår. Gjorde det nästan igår när jag mötte min förrförra chef som kramade mig länge i korridoren. Och grät nästan i morse när alla på kontoret skulle fråga hur det känns att arbeta sin sista dag. Men, nej. Inga tårar än. Mer en sprängande huvudvärk efter igår och den där famösa tack-tillställningen som jag faktiskt överlevde utan att allt för många märkte min nervositet och ovilja inför att stå i centrum. Min fina, fina kollega Lotta kom dit med sin bebis och trotsade alla fobier och rädslor för storstadsmyllret och det gjorde mig kav lugn. Om hon var där, för min skull, då skulle allt gå bra.
Och alla andra var där. Från mina första år som bartender på Åretåget till mitt sista som pressinformatör och alla slitiga, glada, svettiga år som projektledare och konceptutvecklare där emellan. Det var fint. Och min förra chef höll, kors i alla tak, ett öppenhjärtligt tal som berörde inte bara mig utan flera andra. Och jag var glad. Och jag klarade mig igenom det. Och det var det viktigaste.
