Ligger bakom mörka gardiner och hör livet och vardagen pågå där utanför. Ser att det är blå himmel där ute men har inte upplevt det själv. Min vardag är satt på paus och består i stort sett bara av ett evigt parerande av illamåendevågor som får min kropp att rista och krumbukta. Låg här tidigare idag och tänkte tillbaka på en tuff period i Tanzania när jag låg på samma sätt i en säng, oviss om när mina plågor skulle upphöra, om de någonsin skulle upphöra, innan jag förstod att det istället var döden jag väntade på.
Jag låg där med hjärnmalaria. Till slut oförmögen att ens lyfta på handen för att kolla på bilderna av min familj och alla jag älskade som låg brevid mig i sängen. Sov inget. Orkade inte byta sida på kasettbandet i walkmannen. Tänkte därför massor och min hjärna plågade mig. Lyssnade på den pågående vardagen utanför fönstret och upplevde att min tillvaro var satt på paus.
Så ligger jag här igenom och likställde på nytt min nuvarande situation med den jag var i då. Teatraliskt, ja men herregud: ni kan inte ana hur synd jag tycker om mig själv. Vettlöst. Sanslöst mycket. Dock, det är några faktorer som förenade minnet med verkligheten - i synnerhet de fysiska symptomen när det är som värst - och jag bestämde mig för att bryta tankelooparna med att lyssna på ännu en sommarpratare. Valde Lotta Lundgren (älskar henne!) och nu ligger jag här och skrattar högt och all min deppighet är borta. Där ser man hur lätt den gråa hinnan var att sticka hål på. Fånigt men..ja, sant. Tack Lotta!
Och ni andra: lyssna för sjutton. Så bra!
