På tunnelbanan hem idag klev en blind kvinna ombord i sällskap av en ledarhund. Rördes så av hunden och hur hen stadigt och lyhört uppmärksammade omgivningen, inklusive mig, obrydd av trängsel och intryck höll fullt fokus på att få hem sin ägare i tryggt förvar. Alltså - ÄLSKADE hundar! Tänk, att lägga hela sin tillvaro i hundens händer och låta dem ha kontrollen? Det var vackert.
Kom från en session hos Elisabet (första på evigheter, ja sen i maj) och herregud vilken välbehövlig ventil det var att vara där. Och det lustiga är hur kroppen minns - det var som att den på väg mot hennes mottagning började slappna av och göra sig mottaglig för alla sorters känslosvallningar. Den mindes att det är ok att låta alla mantlar falla. Och jag som knappt inte gråtit under hela den här omtumlande graviditetsperioden släppte alla spärrar redan på vägen dit. Fräste åt J. Fräste åt mamma. Och började gråta innan jag ens kommit in genom dörren.
Aja. Det var förlösande. Nu är jag tio kilo lättare och som alltid - mycket klokare. Och lugnare. Firar det med att gå och lägga mig extra tidigt. So long!
