Eh. Jaha. Nähä. Nämen ok, nu vet jag. Nu har jag precis fått ett mejl från min förra chef som inte borde skickats till mig om att jag visst ska ge mig ut på nya äventyr och att det 1) ska hållas en insamling till min avskedspresent och 2) att det ska hållas ett mingel för mig. Alltså: mitt värsta. Att stå i ett kallt upplyst konferensrum och behöva lyssna till ett tal, öppna present in public och sen hålla tal själv. Och mingla, goddamn, mingla!
Och i samma stund som jag såg mejlet så försvann också det halmstrå av hopp om att jag kunde vara kvar på min nya avdelning som jag närt lite svagt i några veckor. För sen jag kom hem från NY har min nuvarande chef haft semester..och någonstans hoppades jag att vi två kunde ha ett snack i nästa vecka och så skulle jag få de framtida förutsättningarna klart för mig på ett lugnt sätt på tumanhand. Antingen skulle han säga att han hade lyckats frigöra pengar i budgeten för mig eller ja, så har han inte det men nu talar ju mycket för det sistnämnda utan att vi hann med det snacket.
I synnerhet i och med att ingen dementi från hans håll kommit via mejl. Så, ja..helgen hann börja. Jag hann till ICA (igen! Är så stolt över mig själv!), hann pusta ut i soffan två sekunder och sen ringde min förra chef (utan att jag hann fram och svara) och sen såg jag mejlet. Det var som att riva av ett segt plåster: smärtsamt, intensivt men snabbt överstökat. Kanske lika bra. Det är dock fredagskväll och jag VÄGRAR ringa upp ex-chefen. Som till råga på allt drar igång ett mingel utan att kolla med mig om det ens är ok. Jaja. Har man legat dödssjuk i malaria och klarat av att ta sig igenom tusen andra jobbiga saker så klarar jag väl även att le krampaktigt inför storpublik (utan några framtidsplaner att stoltsera med..) och att hålla tal - hur svårt kan det vara? Får unna mig något fint efteråt.
