Vi gjorde det. Vi stod i kyrkogången. Stod i en tät cirkel tillsammans med prästen och våra närmaste vänner. Vi andades och tog in allvaret i att vi var där. Tillsammans. Sen gick vi in, jag hittade inte min text, samtliga sjöng var sin egen melodi på första psalmen (och jag fick en skrattattack), rad två fick sedan en skrattattack på grund av en högt kurrande mage och däremellan gick prästens ord rakt in i mig, Js hands värme gick rakt in i mig och närheten till Per, Kristin och Ann-Sofie gick rakt in i mig. Och lilla Ds leende - det gick fasen rakt in i oss alla.
Vi gjorde det. Vår första gemensamma ritual som en liten familj, vi gjorde det ihop - och det gick strålande. Tillsammans firade vi födelse och liv. Och vårt första halvår tillsammans. Lät våra familjer mötas och lät dem i sin tur möta våra vänner. Tillsammans med våra vänner fortsatte vi sedan att umgås och satte tillsammans punkt för sommaren och vände blad mot hösten, en höst då vi igen kommer vara spridda för vinden på olika platser i världen. Men innan dess, för en kväll, så var vi tillsammans och pratade, skrattade, åt och drack och lyssnade in var alla var. Var nära.
Jag var nära.
Vårt kamerabatteri dog efter en tagen bild i kyrkan och jag tänkte när jag satt på innergården medan mörkret föll över de tända stearinljusen att det här, den här kvällen, den får jag fotografera i mitt minne istället. Så det gjorde jag. I det finns Max och Jennys skratt från köket, Karl-Johans tillbakalutade aura av 90-tal, tomma champagneflaskor, Karolina och Kajsas röster, korv grillade till perfektion med hemmagjord ketchup och chim-what's its name - churry?, Per och Juliettes kyssar, Js skratt och mycket mer.
Kvällen avslutades med att vi alla (på Karolinas initiativ - tack K!) diskade ihop, skrattade och (jag) grät. Morgonen därpå var hösten ett faktum.
