Idag drar svala vindar in genom myggnätet och lägenheten andas av en höstlig kyla under de tidiga morgontimmarna när allt fortsatt bara är mörker. Det regnar utanför och jag är med gott samvete inomhus och njuter av att hänga runt i vårt lilla krypin.
När vi kom hit landade vi i något som kändes som en tropisk värmebölja. Det var hett. Fuktigt. Och jag vandrade gatorna fram och funderade på hur vi, vår lilla svettiga trio, någonsin ska klara av att bo i Tanzania tillsammans. Jag längtar dit konstant, min själ värker av oklar anledning efter den röda jorden, och det är som att jag har gåtor att lösa där som jag inte ens själv förstår. I stunder när jag funderar på hur dofterna känns och hur vyn från den lilla flygplatsen i Bukoba ser ut så föreställer jag mig att jag är en människa som klarar av det där tropiskt fuktiga. Sen är jag, som här i NY, mitt uppe i det och inser att det är jag inte. Kanske kan jag klä mig rätt och hårdträna min kropp till acceptans, jag vet inte, men här och nu är jag inte där.
Men sen för några kvällar sedan så kulminerade allt i ett otroligt åskväder. Blixtarna ven utanför fönstret, regnet skvätte in, ac:n överröstade alla andra ljud och vi vaknade upp mitt i natten och frös. Och sedan dess drar svala vindar genom lägenheten och hösten känns mer påtaglig.
Igår startade vi tidigt och tog tunnelbana och buss ner till Manhattans södra spets för att ta första morgonfärjan över till Governor's island. Ön är en gammal militärförläggning som staten sålde till staden för det historiska/symboliska priset av en dollar för några år sedan. Nu är det gratis att ta sig hit och de har mellan husen av klassisk militärarkitektur byggt upp en rekreationsplats som är fantastiskt härlig. Det är gräsmattor, BBQ:s, glasstånd och karuseller. Och från promenadstråket runt ön kom vi närmare frihetsgudinnan än någonsin tidigare och blickade tysta ut över det som är den södra delen av Manhattan. Ni vet, den klassiska siluetten av finanskvarterens höga skyskrapor som skapar en bild av stan som jag inte riktigt känner igen mig i. Det är 80-talistiska stilideal som präglar estetiken och jag kan inte sluta tänka på hur staden förändrats, hur den såg ut initialt när massimmigrationen började, och ännu tidigare..när indianerna levde här..och på hur många människor som vill bo här idag. Hur gatorna dignar av hus, kvarter och prång och hur många drömmar om en fullgod tillvaro som finns här.
Vad är det med den här stan? Varför längtar vi ovillkorligt hit? Den som är ett sådant sammelsurium av vardagsliv, fashionstatements, jeansklädda byggnadsarbetare, uteliggare och miljoner och åter miljoner näringsidkare. Platsen där allt är handel och tjänster byts i ett konstant flöde - underhållna endast av wifi och tusentals lastbilar som stånkande fyller på lagren i ett konstant flöde. Folk, min familj, sms:ar och frågar hur vi har det och hur det är här och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Vi har det bra och vi smälter sömlöst samman med staden, det är som att vi aldrig varit främlingar i den. Och det oroar mig lite.
Vi har inga kartor, vi hittar ändå. Turister tar oss för locals medan vi själva försöker klä av oss så nakna det bara går inför allt det som är vi och samtidigt skapa kulinariska måltider av ampra matvaruutbudet vi, likt de korttidsboende turister vi ändå är, tillåter oss att bunkra upp med. Allt är nytt och samtidigt självklart. Och det känns som att vi är på flykt från allt - och det är ljuvligt.
