Idag tog jag och D oss hem själva från ett besök i Brooklyn. Vi satt i solen på en trappa i Williamsburg (och pratade med en fantastisk gammal dam - klädd i en sagolik blandning av fashion, vintage och starka färger and "who looooved children") och sen tog vi tunnelbanan hem och inte en enda gång (inför massor av långa trappor på grund av byte till annan tunnelbanelinje) behövde jag be om hjälp med vagnen utan folk kastade sig fram och erbjöd sin hjälp: gamla som unga. Och så fort vi klev ombord på tunnelbanetågen reste sig folk upp och erbjöd mig sitt säte och jag, van från Stockholm där man till och med som höggravid fick stå upp och svaja, blev alldeles tårögd.
På de olika tunnelbanestationerna musicerade fyra olika personer och sjöng så ljuvligt att jag hade velat stötta dem med pengar allihop (men jag hade tyvärr bara stora sedlar). På en station där vi stod och väntade extra länge på nästa tåg satt en ung, svinhipp kille på perronggolvet och målade i olja. Bara så där. Helt oförställt trygg i vetskapen om att kreativa sysslor kan vara något långt bortom ABF:s studiecirklar. Kreativitet kan vara livet.
Och sen klev vi av och stannade upp vid basketplanen vid fjärde gatan. Där pågick en match och alla var verkligen med. Det var uteliggare och byggarbetare. Det var unga killar, vältränade killar och ja, inte en kvinna där förutom D och jag. Men det var fint.
Männen tog av sig sina tröjor och spelade i en salig röra av jeans, shorts och bomullsbyxor och även om tanken är naiv så var inte upplevelsen av att allas vardagliga bestyr och roller suddades ut där på planen. Spelet böljade fram och alla spelade fantastiskt bra basket. D, upptagen med sina egna lekar, charmade som vanligt upp alla som kom i hennes blickfång och jag, jag stod och tänkte på musiken jag hört, konsten jag sett målats, basketspelet som pågick i skymningen och gick sedan hem..väldigt lätt i hjärtat.
