Bild: http://inspiredbyme.tumblr.com/post/15332712368/good-question
Låg igår kväll och läste ifatt en massa DN som jag missat under tiden jag som jag var sjuk. En söndagsartikel av Malin Ekman inleds med följande ord:
»Du kan inte fatta några beslut för att du inte vet vad du vill. Och du vet inte vad du vill för att du inte vet vem du är. Eftersom du får lov att var vem du vill.
Låter det rörigt?
Välkommen till det som på amerikanska kallas quarterlife crisis och som på svenska blir ungefär 20 plus-krisen. En kris som just drabbar personer i 25- och 30-årsåldern. Personer som inte sällan är välutbildade, har jobbat i ett par år och är måna om sin frihet, men oförmögna att fatta beslut om jobb, relationer och framtid.
Äldre människor som vuxit upp under andra förhållanden kan säkert uppfatta 20 plus-krisen som ett lyxproblem bland unga med relativt sett god marginell standard, men var tid har sina problem. Valfrihet och oändliga möjligheter kan skapa både besluts- och prestationsångest.
Typsikt symptom är just obeslutsamhet och ett allmänt missnöje med situationen. En längtan efter att göra något annat – men frågan är vad? Det är svårt att sätta fingret på 20 plus-krisens kärna som omringas av mer ångest än action.«
Denna ångest är min. Länge satt jag fast i ett sumpliknande kärr rörande min oförmåga att ta tag i just kategorierna jobb, relationer och framtid. Relationen föll mirakulöst på plats för ungefär ett år sedan efter år av ensamhet tack vare att jag (under mina terapi-sejourer) blivit så arg på mig själv, på situationen och på obeslutsamheten att jag till slut exploderade och började ställa krav. Ja, och det gick ju bra. Det var förlösande, omtumlande och alls inte enkelt men att explodera av ilska – det är en färdighet jag sedan länge bemästrar till fullo, fråga bara J, vilket kanske underlättade det hela.
Nu väntar jag bara på att jag ska bli tillräckligt arg på mig själv och situationen att jag de facto tar tag i kategorierna jobb och framtid. Och jag vet inte riktigt men ibland tycker jag mig skönja ett bubblande i mitt inre - som om en ny explosion är under uppbyggnad. Borde ju kunna skynda på den processen själv och tro mig, ibland försöker jag. Andra gånger drar jag täcket över huvudet och sover vidare.
Aja.
När jag befann mig i det där gytjeliknande tillståndet och inte såg land åt något håll kom människor in i mitt liv och oberoende av varandra hjälpte de mig att våga börja skärskåda mitt inre. Och tydligen hade jag drömmar. När de gav mig en tidsbegränsning och uppgiften att skriva ner vad jag drömde om så fanns de där. Jag som trodde att jag inte ville ha någon mer relation drömde visst om tvåsamhet och kärlek. Och om en jäkla eldstad.
För som jag såg det så kunde vad som helst hända, eller inte hända, i mitt liv – själv önskade jag mig en eldstad och en bok att läsa i sittandes framför den. Så fixade jag i ordning den lilla vedspisen bredvid spisen. Det var problem med att fixa ved, problem med ett spjäll och installatörerna av den nya spisen (som man enligt Stockholms stad var tvungen att skaffa, och som jag sedan är mycket glad för att jag skaffade) hävdade att den nya spisen inte skulle få pats med kaminen bredvid. Jag listade ut en lösning och efter det kunde jag elda och laga mat och jag var lycklig.
Men effekten av att peta in en vedklabb och sedan stänga luckan var inte riktigt densamma som att se elden flamma och i samband med det föddes en ny dröm: att flytta någonstans där det fanns en eldstad. Ja, detta var ju, givet min inkomst och den orenoverade lägenhet jag hade, en svårare uppgift att realisera och efter lite tid började en annan dröm pyra i mig. Tänk om jag kunde plocka ner min loftsäng och sätta in en kamin eller kakelugn i hörnet under platsen för min huvudkudde? Det kändes omöjligt. Och jag kunde inte förstå hur logistiken mellan säng, soffa, tv och en kakelugn i det lilla fyrkantiga rummet skulle lösas. Men så kom J in i mitt liv med sina inredningsidéer. Han och M rev den där jäkla loftsängen på typ en timme och efter ett impulsköp av en sliten kakelugn till fyndpris (6.000 kr) köpte jag ett sängskåp och nu samsas allt i hyfsad harmoni.
Tidigare har jag flyttat från världsdel till världsdel. Uppfyllt det som kanske andra trott varit drömmar, och ja – till viss del kanske de var det men jag såg det mer som tvångshandlingar. Att äga en lägenhet med eldstad var för mig en dröm. Och nu gör jag det, damn it - nu gör jag det.
