Ni vet känslan av instängdhet? När det känns som att man lever i en kub utan syre? Och så går man bara ut på gatan och så skingras de känslorna direkt? Att jag glömmer det varje gång är skandalöst. Hur som, nu är jag ute och ser mina kvarter långsamt vakna. Fåglarna sjunger som tokiga och långsamt tråcklar sig folk ut till uteserveringarna. Länge satt vi här ensamma: jag med min bok. D sovandes i sin vagn. Magsjuk J sovandes där hemma.
Försöker hålla mig frisk med vitpepparkorn och en positiv inställning. Märker att mina djuriska instinkter försvarar den lilla rosenkindade, skrattande krabaten med allt jag har. Men ja, mot luftburna bakterier finns väl inte så mycket mer att göra än att avvakta. I synnerhet när hela ens liv tar plats på 35 kvadrat..
