7 maj 2013

Apropå Bobby Jean

Nej, vi kom aldrig till Bruce i lördags. Och inte hade vi fått höra Bobby Jean då heller men väl Racing in the street; min bli ihop-låt med J. Hur som, sviterna av maginfluensan gjorde J svag och vi sålde vidare våra superplatser till andra lyckliga och avbokade barnvakten då inte ens en middag lockade den sargade sjuklingen. Istället blev det en kort promenad ner till releasefesten av Jonas Crambys nya kokbok där vi åt varsin taco från El Taco truck och det var en ljuvlig dejt i all sin enkelhet under exakt 30 minuter. Men mycket vill ha mer :), och nu måste vi verkligen få flaskmatningen att fungera så att vi kan få till en middag i komplett lugn och ro. Med en massa vin. 

Och apropå Bruce och det vi missade så skriver en av mina stilistiska idoler Fredrik Virtanen otroligt fint om det faktum att trots att det som exalterar och får ens värld att gnistra långsamt mattas av i takt med att ens erfarenheter växer så behöver inte betyda att världen aldrig skälver på nytt. 

Man ser allt. Gör allt. Blir blasé och koketterar med att alltid veta någon som gjort något ännu mer extremt än det ens bordsgranne, drinksällskap eller promenadkompis pratar om. Alla maxar allt, hela tiden. Men det var när han såg Bruce och återigen tyckte att det var magiskt, trots alla år av succéer som han insåg att livet aldrig är slut förrän det är slut.  


»Jag var säker på att jag var förstörd, drabbad av bekvämlighet, drabbad av att ha sett allt, gjort allt, hört allt.
Drabbad av att ha skämt bort mig.
Så kan det privilegierade livet påverka oss. Man höjer ständigt ribban. Man blir fånge i sin tillkämpade tillvaro. Tillvand.
En gång var det fantastiskt att bo i ett nedpissat tält på Hultsfredsfestivalen och dricka ljummet fulvin, en gång var det magi att sova på golvet på Köpenhamns tågstation eftersom det inte gick att ta sig till Sverige mitt i natten efter en konsert med … var det The Dubliners? Ja det var The Dubliners. Herregud.
Irländsk folkmusik var en gång lyster.
Livet är en lek när man inget vet, när man saknar kunskap, referenser, bildning, utblick. När man vandrar underbart blind genom dagar.
Det är som ens första lön. Jag har aldrig varit så rik som när jag fick min första lön. Allt var möjligt – allt. I dag är den mångdubblad men räcker till ingenting.
Första gången av vadsomhelst är vackrast och bäst. Sedan ska det överträffas. Det är svårt. (...)

Livet gör en människa bortskämd. Man jobbar hårt, man unnar sig, man höjer ribban, man vänjer sig vid delikata situationer.

Konserten var makalös. Den var     . Förra gången var det Bjurton, iskalla Dry Martinis och fåtöljer, den här gången var det Jonna, Friends arenas folköl och bryska stolar – men det var lika magiskt.
 

Det var rent av mer magiskt.
Det här lär mig något.
Att det aldrig är för sent.
Att det inte finns någonting som inte kan återses. Att allt kan vara lika bra andra gången, tredje gången, sjuttonde gången. Det kommer aldrig vara över för oss.«

Läs artikeln i sin helhet här. Tipstack till http://jonnabergh.com