Lucka 7-12

Lucka 7: Berätta om ett av dina favoritfotografier

Bild från http://www.leemiller.co.uk/

Natten efter det att Lee fotograferat järnvägsvagnar fyllda av döda fångar i koncentrationslägret Dachau kom de till München och lyckades rekvirera nattkvarter i ett ordinärt hus med fungerande varmvatten på Prinzenregentplatz 27. Först när de beträdde lägenheten insåg de att de upptäckt Hitlers hide-away i stan – och att de hade världens scoop. De ställde ett fotografi av Hitler på badkarskanten, ställde fram ett par stövlar på mattan och turades sedan om att fotografera varandra i badkaret. Bilden, taget av fotografkollegan, vännen och älskaren David E Sherman – ironiskt nog taget samma dag som Hitler tog sitt liv, fick vid publicering otroligt mycket kritik.

Hon säger själv: »I was living in Hitler’s private apartment when his death was announced, midnight of Mayday. . . Well, alright, he was dead. He’d been an evil-machine-monster all these years, until I visited the places he made famous, talked to people who knew him, dug into backstairs gossip and ate and slept in his house. He became less fabulous and therefore more terrible, along with a little evidence of his having some almost human habits; like an ape who embarrasses and humbles you with his gestures, mirroring yourself in caricature. «

Enligt vad jag kan läsa mig till så lät hon till viss del kritiken bero men bilden reproducerades sällan. Oavsett – Lee Miller berör mig, denna flipperkula i världens glammigaste salonger – framgångsrik Vogue-modell i new York, älskarinna åt konstavantgardet i 1920-talets Paris och en av medskaparna av surrealismen, avporträtterad av Picasso ett flertal gånger, kändisfotograf på Manhattan, societetshustru i Egypten, amerikansk krigskorrespondent under andra världskrigets slutskede på plats i Tyskland till gourmetkock och värdinna åt en exklusiv skara bohemer på engelsk lantgård. Sedan mamma. Deltar i en uppmärksammad utställning på MoMa och efter det så tappar hon lusten för fotografi (som en följd bland annat av upplevelserna i Tyskland) och blir deprimerad och alkoholiserad. Dör 1977 i cancer.

Hennes historia är som fiktion. Hennes öde sorgset, hennes liv dessförinnan inspirerande. Och fotot? Magiskt.  

Lucka 8: Berätta om ett av dina favoritplagg

På väg till Portovenere i somras.

Har jag något? Efter mycket rannsakande (vilket väl säger allt om min nuvarande garderobsstatus) så kom jag på att jag äger en H&M-klänning, köpt för över fem år sen, som jag älskar. Min kompis Anna hade den på sig under en midsommar vi firade i Alvasjö, jag blev blixtförälskad och letade runt i H&M-butikerna i Stockholm tills jag hittade ett enda exemplar – och till råga på allt: i min storlek. Har älskat den och använt den en miljon gånger sedan dess.

Lucka 9: Berätta om en utav dina favoritlåtar

Bild från http://crocmusic.com

Jag vet inte riktigt varför men jag TOKDIGGAR denna. Den fyller mig med bilder av hemmafester, harmoni, glädje, vänner som umgås – och massor av kärlek. Företrädelsevis i en luftig lägenhet i valfri storstad.

Lucka 10: Berätta om vad som finns i din väska

Oj! Vilken fråga – min väska innehåller just nu ingen bok och aldrig något smink (fast jag önskar ofta att jag var den typen av tjej som hade det så..men -aja). I min väska har jag vantar, matlåda och clementiner och (alltid, året om) en kamera, ett paraply, solglasägon, en plånbok, Elizabeth Ardens eight hour, en penna, min bankdosa, huvudvärkstabletter, migräntabletter, plåster, en påse att ha när man går och handlar, kvitton, näsdukar, hårnålar, tuggummin, hörlurar, illamåendearmband, hörlurar, linser, ögondroppar – you name it. Gillar inte det faktum att jag har med mig både paraply OCH solglasögon varje dag men there you have it. 100 % ospontan. Eller så är det förberedelserna som gör att jag kan vara spontan? Högst oklart.  

Lucka 11: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut

Bild (tagen av misstag) från kvällen som beskrivs nedan

I somras satt jag och en vän vid ett bord på min favoritrestaurang Sardin och drog upp planer för framtiden. En på två år och en på fem. Tidigare hade en kollega till mig som jag beundrar så mycket t-v-i-n-g-a-t mig att göra en liknande mind-map och trots min motvillighet rafsade jag (och då menade jag verkligen att jag rafsade – ingen eftertanke, endast snabb överläggning med mig själv) ner lite idéer och drömmar och helt plötsligt fann jag mig ett år senare nästan ha infriat allihop. Hur sjutton gick det till?

Jag har ingen aning men anar att ett svar (om än pseudo på alla sätt) ligger mellan Lalehs övertygelse nedan och det jag hann läsa mig till i inledningen av boken Hemligheten. Coolt, oavsett. Ibland måste man liksom bara våga tro på något alldeles oavsett hur få bevis det finns för att det ska lyckas gå att genomföra i den reella världen.

Hur som. Mina drömmar består av vänner, närhet, kärlek, barn (mer en dröm än en längtan), en större lägenhet, ett sommarhus, tennis som fritidsaktivitet, en närmare kontakt med naturen, en högre grad av politisk, kulturell och psykologisk litteratur, boende utomlands, nya språk, resor, en djupare grad av andlighet, ett jobb där jag trivs och får vara kreativ och en känsla av att vara i harmoni med mig själv. Jag vill älska förbehållslöst, läsa mer, idrotta mer, promenera mer, umgås mer med mina vänner, jobba mer, dricka mer vin, spendera fler dagar i Ligurien (Italien) och mer dagar med min familj. Träffa nya vänner och utmana mig själv.

Bild från: http://petritanzania.wordpress.com



En annan av mina favoritdrömmar är att återvända till Bukoba i Tanzania. Att återigen andas in den mättade doften av brinnande eldar. Att lyssna efter aporna, efter samtalen. Att återigen få vara en aktiv del i det samhälle som fängslar, förvånar och irriterar likt ett svårlöst chiffer.  

Lucka 12: Berätta om någon som du saknar

Jag saknar så många människor och önskar att alla mina nära vänner fanns i den här stan. Känns som en egoistisk tanke då jag äntligen renoverat mitt krypin och själsliga borg till lägenhet och fått en kille som rör sig bland grytor och böcker som om han alltid bott där. Men jag saknar mina vänner ändå. Jag vill promenera med dem, äta middag med dem, möta upp dem spontant och se en biofilm, ta tunnelbanan i mysbrallor bara för att krypa upp i soffan och dricka te och se en film. Jag vill höra deras åsikter om konstutställningen vi sett, hunden vi just passerat, drinken vi just fått serverat. Jag vill shoppa med dem, gå i skogen med dem, jag vill äta frukost före jobbet med dem. Å, som jag saknar allt det där.

Det är tur att jag trivs ok med att göra ovanstående på egen hand (- eller med J och de som faktiskt bor i stan), men det är ändå ödsligt tomt på något sätt. Stockholm har liksom alltid varit det – ödsligt tomt på något sätt. Nytt uppdrag: komplettera vänner långt borta med nya som bor i stan (och som inte har några planer på att lämna den i snabbaste taget :)). Och gör dina Stockholms-kompisar till dina vänner. Samt våga fråga om de vill hänga.

Samhälleliga strukturer

Bild: http://gränslösaresor.se/

Över lunchen berätta en kollega om en annan kollegas resa till Grönland. Hon återberättade det hon fått höra om en social struktur som formats som en konsekvens av männens långa fisketurer som lämnade kvinnor, barn och några män kvar i byarna. Hur det sedan mycket lång tid tillbaka fanns en acceptans och tyst överrenskommelse (säkert så tyst att den togs för en norm få, om någon, ens reagerade på) att byta partner helt fritt mellan byinvånarna. Detta för att helt krasst säkerställa byns överlevnad genom att tillvarata kvinnornas fertila perioder. När männen sedan kom hem så tog han ansvar som pappa till barnet men om barnet var hans eller någon annans lades det ingen vikt vid, släktband var därmed sekundärt.

Nu, sedan populärkulturen i form av tv och film introducerats i byarna så har dock tongången förändrats. Männen har ”förstått” att fenomenet svartsjuka existerar och börjat anamma det som är norm i vår värld. Helt plötsligt har man fått stora problem med män som skjuter varann till döds och hela samhällsstrukturen genomgår en omvandling.

Alltså, (social)antropologi! Mitt bästa.

Finns ingenting som sätter igång så mycket tankar i mitt huvud kring de normer och strukturer och som jag, om jag inte aktar mig för, lätt tar för givna sanningar – orubbliga och förknippade med status och normalitet. Men se, det räckte med att värma sin medhavda låda och prata en stund över köksbordet så vaknade den kritiska rebellen till igen. Bra så.  

Lucia, Laleh och klokskap tidigt på morgonen



Vaknade tidigt i morse och tände en massa ljus och satte på luciakonserten. Värmde lussebullar, tog fram varsin pepparkaka, bredde smörgåsar och kokade te och kaffe och hällde upp fil. Dukade i soffan och åt frukost med J under var sitt täcke till prasslet av DN. Läste en artikel från söndagstidningen om Laleh då två saker slog mig:

1) En period under min terapi var jag väldigt arg på min mamma. Jag vet inte riktigt vad det var men en massa undertryckt sorg bara vällde fram. Sittandes där i soffan firandes lucia så som hon alltid gjorde om morgnarna när jag bodde hemma så insåg jag att all den kärlek och omsorg som hon la på mig blev till en slags frustration när jag flyttade ensam ut i världen som 17-åring och sedan aldrig hade någon att kunna föra den vidare till. Nu i soffan satt J, ovan vid den här sortens firande, och blev alldeles lycklig av den omsorg som min mamma en gång lärt ut genom sitt sätt att vara. Förstod att jag, nu när jag äntligen kan kanalisera den åt något håll, kan uppskatta att jag lärt mig gåvan att ge så mycket mer.

2) Och DN skriver i intervjun med Laleh: »På den nya plattan finns en låt som heter What you want där hon sjunger: »What you want babe? And why you want it? If you can do it I can do it«. Om jag är övertygad om något så blir det så, det känner jag. Det är så jag ser på livet.«   

Om jag är övertygad om något så blir det så. Bra där. Det ska jag ta till mig.     

Lucka 1-6

Hittills har jag länkat till några av de bloggar jag läser. Det är Olivier. Margret. Ebba. Sandra. Camilla. Cecilia. Scott. Ja, som ni ser – en hel del bloggar. Och det är ändå bara ett litet axplock av dem jag läser lite då och då. På något sätt har de fått en plats i mitt liv lika vikigt som böckerna. De är som någon slags låtsatskompisar, som inspirationskällor, som nyhetsförmedlare, som titthål in i andras verkligheter som kan göra en allt från ensam till mindre ensam. Som med allt annat handlar det kanske om vilka glasögon som man väljer att ta på sig och det är många bloggar jag lämnat när jag gått vidare/livet tagit en annan vändning (en av dem jag tvingades överge var denna under en period då längtan efter NY och min oförmåga att ta mig dit gjorde mig för ledsen. Läser den fortsatt inte.). Och så finns det andra bloggar som man hittar för att upphovsmakarnas liv tagit en annan vändning.

En sådan är Emilys. Jag läste under en period hennes pojkvän Kristofers blogg (och hans ex Hannas blogg) och när det sedan tog slut och Kristofer slutade att blogga så försvann hans tankar och funderingar från mitt liv. Det kändes tomt. Sedan länkade Margret vid något tillfälle till Kristofers nya tjejs blogg och när jag kort därefter såg henne på andra sidan rökrutan utanför Nöjesguidens fest på Scandic Malmen så var det liksom..att hon lyste upp det mörka hörnet där hon, liksom jag, stod lite för sig själv. Sedan dess har jag följt hennes blogg och idag tänkte jag ta upp den stafettuppmaning som han gett sina läsare. Hade tänkt göra det redan den andra december, den femte och så vidare och här är vi nu.. Har supermånga ämnen att avhandla men vad tusan - jag ser fram emot att fylla denna sköra måndag där jag sitter ensam i mitt kontorslandskap med helt andra tankebanor än dem jag hade haft om strategidokumentet skulle skrivits klart..

Lucka 1: Berätta om dig själv

Min systerdotter Maja och jag. Hon är världens finaste.

Vem är jag? En 32-årig tjej som ett tag kuskade världen runt och chockade mig själv med upplevelser (från att flytta hemifrån till värdfamilj i London som 17-åring, till att jobba för förre statsministern på uppdrag i Jordanien till att ja, jag vet inte – arbeta med att förbättra AIDS-sjuka kvinnors tillvaro i Tanzania) till att landa i Stockholm där jag började odla helt andra fokus. De har varit att utvecklas yrkes/karriärsmässigt, bo in mig på ett och samma ställe, försöka få vänkretsar att fungera när jag (omvänt) nu är den som aldrig flyttar på mig medan alla andra gör det, börja utveckla mitt inre med hjälp av meditation och terapi och nu till sist: pröva på det här med att släppa någon nära. Bli ihop. Våga vara ett par. Testa det där med kärlek igen. Bo tillsammans. Och just ja, just nu kliar det som bara tusan i mig att omvandla min nyvunna rastlöshet till att återigen bryta mig loss. Inte från J men det känns som att det är dags att byta miljö igen och lämna Stockholm ett tag.

Lucka 2: Berätta om staden du bor i



Alla bilder från http://damernasvarld.se/emily/

Emily är till exempel en person som älskar Stockholm. Hennes fantastiska fotografier hjälper mig att se stan ur ett annat ljus men samtidigt går det inte att komma ifrån att något skaver mellan mig och stan. Jag vill inte vara någon annanstans i Sverige annat än här (jo, möjligtvis i Åre) men det är som om stan är väldigt..ensam. Att det inte är någon schabloniserad myt med det höga antalet singelhushåll och att alla lever som i små åtskilda enheter.
Går man ut och tar en drink så hänger folk med dem de känner sedan tidigare och känner man ingen..ja, då förblir man lätt ensam. Det finns inget av det där spontana hänget som man, om man romantiserar, tänker sig kan ske över en tyst bardisk i London och därför får jag känslan av att de som har en stor umgängeskrets skrålar desto högre för ingen, ingen, ingen ska kunna misstänka dem för ensamma.

Min favorit Jessika Gedin skriver i senaste numret av Elle: »Varje stad är en roman – en miljon romaner – skrivna av miljontals minnen, stavade med gatstenar, sparvar och korvkiosker. Och ingen stad är den andre lik, ingens stad är lik nån annans stad. Ändå går våra stadsbarn där hand i hand längs kajerna och de bygger gator och hus och historier överallt där deras blickar landar, en känslornas arkitektur.

Kanske är det den längtan som för evigt hör ihop med staden? Längtan tillbaka till den orörda, oskrivna staden, den som ligger dold under våra utbyggnader och färglager och renoveringsförsök. Staden som vi drömde den innan vi mindes den.« 

  

Och sådan är Stockholm. Som ett gigantiskt spektrum där glimtar från alla tidsåldrar förenas i det som är idag. Det är tvära kast mellan betong och nyponröda stenväggar. Det är kurbits och 1980-tal, det är oupplysta vyer och ett glittrande Slussen och det är bråk om varje arkitekturisk förändring. Jag älskar idén av att Gamla stan är uppbyggd på gamla sopor som lagt sig i skilda skikt genom åren och bildat en grund för mig där jag promenerar på gatorna hundratals år senare.

Jag älskar Stockholm. Havet, öarna, mitt Södermalm. Jag älskar den för alla dess möjligheter, men tycker att staden tyvärr nyttjar dem alldeles för sällan.

Lucka 3: Berätta om din bästa vän  



foto: http://mittlivsomsmastadsmamma.blogspot.com

Vad svårt. Jag har så många fina vänner och de är i alla tänkbara bemärkelser egna små enklaver och människor med  högst personliga skimmer. Ingen ingår i ett gäng (vilket är synd – jag ÄLSKAR gäng och kan verkligen sakna min, hittills enda, tid i ett gäng i Sydney. Eller nej förresten, vi hade ett gäng i sjuan också men där var vi sammansvetsade av så mycket annat än genuin glädje – det var mer ett nördkollektiv bestående av dem som blev kvar – även om det var fint på sitt sätt) och alla bor lite över allt i världen. För mig är de allt. De är det som driver mig framåt, dem jag speglar mig i, dem jag får energi av och dem jag helst av allt vill ge energi. De är min familj, om än (där de flesta är) oändligt långt bort.

Lucka 4: Berätta om en person du beundrar

Älskade farmor. Bild tagen förra julen av Maja, då 2.5 år

Jag beundrar många. Vad konstigt - jag har inte tänkt tidigare på att det kanske är något ovanligt men jag tycker ofta att jag faller i beundran över folks idéer, förmåga att uttrycka sig, klä sig, hantera situationer, prestera - ja, allt det där. Kanske nästan lika ofta som jag idealiserar. Och lika ofta som jag inte tycker att folk håller måttet.

En som alltid gör det på sitt högst personliga sätt är farmor. Hon är min vän. Den jag vill dela allt med. Som stöttar, inspirerar och utmanar. Hon är 82. Hon är fantastiskt vacker. Hon har inte levt ett enkelt liv men hennes historia är storslagen i all sin vardaglighet (men allt som på foto ser ut som en Bullerby-replika gör att jag låter historierna skimra även under de tragiska verserna) och jag beundrar henne gränslöst.

Lucka 5: Berätta om vem du var för ett år sedan

http://sverigesradio.se/

För exakt ett år sedan var jag en frustrerad person.

Här hade jag gått omkring i åratal och förbannat det faktum att min dragningskraft till J aldrig gick över. Så började jag i terapi och E ”hjälpte” (då tyckte jag mer det gick under rubriken ”stjälpte”) mig att se Js agerande från ett annat perspektiv (än mitt ilsket svarta).

Så behövde han bo någonstans i några dagar när golvet i hans lägenheten lades om och en sen kväll på Berns frågade han mig om det var ok att han sov hos mig. Det var det - herregud, mina knän skälvde och mitt leende var brett när jag sa ja. Såg framför mig en skärva tid där vi i skymundan kunde leka att vi de facto hade en relation. Så kom han. Och jag drog ut på sänggåendet tills han på en rak fråga svarade att han helst ville soffa på soffan.

Och där blev han kvar. I fyra veckor (på grund av trassel med det där golvet och annat) och efter två dagar hade mitt hjärta resignerat och jag hade ok:at vår nya typ av arrangemang.  Vi umgicks kompromisslöst som nära vänner och hängde i soffan, såg på film, lagade mat ihop och hade det väldigt avslappnat och trevligt. Och det lös i lägenheten när jag kom hem från jobbet – bara det var fantastiskt fint.

Så, så var det med det. Det var jag - då. Jag avslutade min kurs i buddistisk meditation och kursen i sig var en barriär det krävts mod för. Jag älskade snön (dyrkade den!), åkte längdskidor, gick omkring i farmors fårskinnskappa och asvlutade (tillfälligt tror jag) mina samtal i E:s terapifotölj. Pratar fortsatt med henne i mitt eget huvud så på sitt sätt pågår våra konversationer oavsett.

Och vad hände sen? Dagen innan nyårsafton var jag superfrustrerad på J för att han dragit ihop en stor fest som landat i mitt knä, i min lägenhet och vi möttes upp för att ta itu med allt som behövde fixas. När jag kom hem från tåget satt han vid köksbordet i min lägenhet och sedan ägnade vi resten av kvällen åt att handla och laga mat ihop. Den natten sov han i min säng och resten av nyåret blev upptakten till det här årets upplevelser.

Lucka 6. Berätta om bloggarna du läser



Se ovan. Man kan kalla det ett slags beroende. Jag väljer att se det som något (ro)givande. Precis på samma sätt som blandningen av en skvallertidning och en Pulizer-nominée ger mig.

Inspiration

Så vackert! Precis den här typen av julpynt ska jag satsa på till nästa år eller det år då jag inte bor i en ganska så liten etta utan öppna ytor. Går att beskådas i hantverksbutikens skyltfönster på Kocksgatan.



Viss julefrid



Bild: http://lillmanthy.blogg.se

Igår representerades julefriden av pepparkaksbak (världens bästa recept (jag skippar dock pomeransen och ibland även kryddnejlikan)) och julmusik på hög volym. Det bakades också lussekatter (inte så mycket av mig) och gjordes en misslyckad sats kola. Det var fint. I synnerhet då dagen inleddes med att jag ofrivilligt krossade sex stycken vinglas. Men vad fan, glassplitter en masse och en utgift jag inte räknat med till frukost – det kan onekligen bara bli bättre efter det.

Ägnade resten av kvällen åt att tänka mycket på i vilka situationer jag (vågar) ta plats och säga ifrån och i vilka jag inte gör det. För mig är mönstret högst oklart och det enda jag kom fram till är att när angrepp är av det mer diffusa slaget så blir jag också diffus. Jag gillar starka känslor, starka uttryck. Och kan ge tydligt gensvar när jag känner mig trygg (eller vansinnigt arg) och när jag tycker att jag har något att vinna på det. Kan visserligen se något som liknar ett mönster i det att jag till exempel lämnat kompisrelationer då de upphört att ge mig något personligen. När det känts som att det enda de gjort var att suga musten ur en och dränera en på energi. Som om jag vore en virtuell slagpåse som man hårdhänt testade nya tekniker på. Eller var gränser egentligen går. Men vägen dit har alltid varit lång och jag får ärligt medge att jag inte fattat något beslut förrän jag stått på den yttersta av klippsatser och inte haft något annat val än att släppa taget.

På det funderade jag och vred på scenarierna fram och tillbaka i huvudet. Kom till slut fram till att vägen mellan tanke och handling måste kortas. Och se där, ytterligare ett projekt. 2012 ser ut att bli ett intensivt jobba-med-mig-själv-två-varv-till-år.

Aja.   

Livet omedelbart

Bild: http://albatros-travel.se

Livet omedelbart.
Föreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan eftertanke.

Jag kan inte rollen jag spelar.
Jag vet bara att den är min, outbytbar.
Vad stycket handlar om,
måste jag gissa mig till på scenen.

Uselt förberedd är jag, på livets ära.
Med möda klarar jag det påtvingade tempot.
Jag improviserar, fast jag avskyr improvisationer.
Jag stakar mig på varje steg i okunnigheten om tingen.
Mitt sätt att vara har bismak av provinsialism.
Mina instinkter är rent amatörmässiga.

Rampfebern, som ska ursäkta, förnedrar.
De förmildrande omständigheterna känns grymma.
Oåterkalleliga ord och reaktioner,
oavslutad räkning av stjärnorna,
karaktären som en kappa knäppt i språng
och här, det eländiga resultatet av brådskan.

Bara att få repetera en enda onsdag i förväg,
eller att få göra om en enda torsdag!
Och nu redan fredag med ett scenario jag
inte känner.

-Allt som det ska? – ropar jag (rösten hes,
fick inte ens harkla mig i kulissen).
Tanken är förrädisk, att det är en slarvig examen
avlagd i ett provisoriskt rum. Men nej.

Jag står bland kulisserna och ser att de är solida.
Precisionen i rekvisitan är slående.
Vridscenen fungerar sedan en stund.
En bit bort har till och med nebulosorna tänts.

Ack, jag betvivlar inte att det är premiär.
Och vad jag än gör,
blir för alltid till det jag gjort.

Wisława Szymborska

Lauryn!

Bilder: http://last.fm, http://witchesbrewonline.com, http://artsthebeatdoctor.com, http://svd.se

Försöker pussla med mina kalkyler. Har inga marginaler. Och så ringer J och säger att han lyckats köpa två biljetter till Lauryn Hills spelning i Stockholm i januari och jag är beredd att äta potatissoppa till lunch tre veckor i sträck. Älskade J! Det var helt enkelt den bästa present du kunde gett mig en dag som denna. Och i eftermiddag ska jag visa hans lägenhet för en kompis som kanske vill hyra den och helt plötsligt är allt lite mindre stressigt igen och det strömmar in så mycket mer föväntan i luften!

Jag tror det är så oerhört viktigt att alltid ha något att se fram emot. Som får en att sträva framåt och vilja att det ska bli natt så att man får somna in och vakna till en ny dag. Igen och igen och igen. Och Lauryn! Denna inspirationskälla till vackra kvinna som jag verkligen beundrar för att allt hon sjungit om, för hennes förebildsvägran, för hennes prioritering av en stor familj med massor av barn.

Att hon vågade visa sig skör, blev en aktiv troende och grät på konserter vittnar eventuellt om ett skört psyke men jag väljer, då jag inte läst något annat, att det är ett tecken på ett modigt sökande.

Hon är bara så bra!

Och det här med att ha en ekonomi som är superstram - det är verkligen tufft. Framför allt för att jag levt som en obekymrad spenderare de senaste fyra åren och inte ägnat lyxen av att kunna äta ute, dricka massor av vin, gå på bio när jag vill eller handla det jag vill en tanke. Som en kalldusch kom beskedet i höstas att jag inte fick låna så mycket som jag hade önskat av banken till renoveringen och helt plötsligt var allt sparkapital borta, jag hade fått låna pengar av min pojkvän, min mamma, min pappa och min syster (som jag hatar att göra mig beroende av andra) och J började plugga utan studielån. Som två finansvalpar som torskat hårt på börsen stod vi där, två big spenders sedan vi fick vår första fasta anställning, helt vilsna bland matvaruhyllorna och försökte hitta en budget, en livsstil - en inställning som fungerade. 

Men grejen är att trots allt det tuffa (då min återbetalningsplan på eget initiativ är supersträng och renoveringskostnaderna ännu finns kvar då kakelugnsmakandet fortsatt pågår) så är jag så stolt över att det faktiskt funkar. Vi funkar. Jag funkar. Vi äter oss mätta på god mat. Jag tar konsekvenserna av att ha levt över mina tillgångar (Hej noll-nada-zipp amortering på lägenheten när bostadsmarknaden blir orolig och bankerna drar öronen åt sig!) och helt plötsligt uppskattar jag smaken av ett glas vin, en lunch ute, ett biobesök och allt det där på ett helt annat sätt. Det i sig är, trots frustrationen, helt ljuvligt.    

Ps. Ser ni att jag gjort ett kollage ovan? Så jäkla stolt.
Ps 1. Har heller inte så mycket att göra på jobbet idag..

Ps 2. Föll i gråt när jag stressad sen kom hem (hade tio minuter att dra av mig jobbstassen och ta på mig något annat för att gå på Js pappas födelsedagsmiddag) och upptäckte att det var världens längsta reva (hål) vid rumpan i ett av de två par byxor jag har nonstop dessa dagar. Måste ha satt mig på något vasst eller så var de för utslitna. Hur som, har inte råd med något nytt men klarar mig väl på ett par byxor antar jag..

Poängen då för att klargöra fakta: så där superstark är jag visst inte. Alltid. Men oftast.

Andas

Bild: http://theyllsendmeofftospace.blogg.se

Andas, andas, andas.

Andas.

Så, lugnare nu..andas..

Alltså ibland, vissa dagar, blir jag bara så vansinnigt arg. Jag vet inte riktigt varifrån det kommer, bara att det på någon sekund drabbar mig som en heroininjektion av ilskna bisvärmar som får det att mullra inombords. Vill bara skrika och svära och då jag oftast uppfattas som en vän person av de som inte lever ihop med mig (som tyvärr får se de här dolda utbrotten då och då) så kommer min personlighetsförändring ofta som en chock. 

Hur som, har just skrivit om två stycken mail tre gånger, suddat bort alla ilskna undertoner och återigen maskerat min ilska och frustration. Över det de skriver. På allt som står i min väg. Och som jag inte förstår.

Förmodligen är det här med undertryckta känslostormar och annat inget bra sätt att nå harmoni på - vet bara inte hur jag ska nå fram till ett mellanläge. Får skriva det på listan över nya ämnen jag borde avhandla i terapifotöljen den dag jag sitter där igen.  Och efter dagens slut borde jag kanske gå hem och leta fram min bok i buddism, skulle behöva den nu.



Förtröstan

Bild: http://www.flickr.com/photos/parkerfitzgerald/6280155201/in/faves-sandypandycandy/

»Och vi pratar om vart vi ska just i natt, men jag antar att vi menar hela livet.«
/Lars Winnerbäck

Kom hem från julfesten igår helt mörbultad. Glad men ledsen. I harmoni. I uppror. Nedbäddad i min säng (hey, sängskåp!) i  min lägenhet låg mannen som får våra kontroverser att bli konstruktiva. Som omvandlar det vassa till ett kit som håller oss samman. Något slags segt klister - och utan att förstå hur det går till så accepterar jag det ordlöst och lägger mig bredvid, omsluten i trygg förvissning om att jag nu, i denna stund, inte är ensam på det sätt som jag tidigare varit.

Det för mig är 2011:s bästa.   

Ps. Citatet hämtat från en annan av de bloggar jag följer.

Alla slags frestelser

På ICA, Folkungagatan.

Balansekonomi

Bild: http://tselhagilboa.blogspot.com

Igår gick jag och lyssnade på Balansekonomi-Charlie (före detta Lyxfällan-Charlie) och blev superinspirerad. Raffsade ner följande anteckningar på brödpåsen från Vetekatten (första lussebullen, fantastiskt god! - och ja, man skulle kunna se det som en självförnekelse att glömma anteckningsblock till viktigt möte som detta men ja, hur som):

• Gör en kick-off med dig själv (anamma samma princip som på jobbet, ta med post-t-lappar - rubbet!) och eventuellt den du delar ditt liv med om du nu gör det. Sätt upp mål, delmål - allt det där.
• Gör någonting annorlunda (i enlighet med Einsteins devis att göra samma sak om och om igen och  förvänta sig att något ska förändra sig är idioti (smärtsamt träffande))
• Attityden är avgörande. Kompetens = kunskap PLUS attityd
• Ta ut segern i förskott (det är en  attityd - bra, den gillar jag)
• Gör en ordentlig djupdykning i var du står (t ex ekonomiskt). Utgå därifrån, förhasta dig inte och förändra allt på käsnla och utan underlag. Han gjorde en liknelse med en man som går till doktorn med magsmärta varpå doktorn, uatn att så mycket som att klämma på magen, svarar: Jamen, då gör vi ordning för en operation då! Detta skulle kunna vara en liknelse över mina spasmiska ekonomiska ryck. Eller så illustreras de bäst av en struts som grävt ner huvudet i sanden. Och låter det stanna där.
• Blanda inte ihop inspiration med resultat. Gå inte hem och smält inspirationen - gör någonting annorlunda redan ikväll.

Så det gjorde vi. Lätt omtumlade och (särskilt jag) sugna på förändring tog vi en lång diskussion som ledde till en fall out. Stickor och strån. Och sedan sa jag något extra gifitgt och somnade tvärt sekunden därpå medan J låg vaken i timmar. Det giftiga står jag fortfarande för men är ledsen att det resulterade i sömnlöshet. På morgonen redde vi ut allt och nu är vi på samma sida igen. Rörande kommunikation. Rörande livet. Och rörande att vi ska åka på en konferens ihop i januari, kanske packas postit-lappar med till Mauritius.

Får ta det därifrån. 

I vilket fall: seminariet handlade om att få ett rikare liv: mer tid, mer pengar (15 minuters inventering av ens ekonomi varje månad genererar 25.000 per år) och mer energi. Och mellan dessa tre finns inga motsatsförhållanden. Bara så ni vet.

Mango SS 12

Bild: http://mango.com/

Var ute och gick en kvällspromenad i kylan tidigare och fick en släng av nyårshysteri när jag såg olika affischer för fester på lokal runtom i stan. Varför jag kände ångest är oklart - den är ju (för en gångs skull) helt obefogad då jag oavsett vad jag tar mig för kommer att ha det bra på min sandstrand en ljummen kväll och, för gången någonsin, med någon att kyssa vid tolvslaget. Funderade lite till på det där med nyår och hetsen efter perfektion. Nyår som en kulturell, sociopolitisk symbol. Som en diabloisk port mellan gammalt och nytt och idén om att om man träder in i det nya året till sängs, iklädd pyjamas, läsandes en bok - ja, då är man redan från början på efterkälken och uträknad. Önskar så att jag någon gång vågat gått mot strömmen och firat nyår i sängen, nedbäddad. Uträknad i enlighet med det sociala tryckets regelbok. Fri från paljetter. Och brännande tårar bakom sminkad ögonlock.  

Men vad har egentligen en släng av nyårsångest att sätta emot våren som lurar därefter? Det är ju ändå bara en kväll, som vilken som egentligen, och det nya året är bara en förlängning på det liv jag redan lever, som jag alltid levt. Kan man omvandla energin i december till att göra ett avstamp - gör det! Själv verkar jag hitta mest energi under ett täcke i soffan med en dator på magen dessa dagar. Inte så revolutionärt, jag vet - men jag lovar, snart ska mitt cv vara färdigskrivet och redo för utskick.

Jodå.


Tills dess drömmer jag om nästa vår och sommar. Då ska jag i alla fall ha några hundralappar över och handla ovanstående outfit på Mango. Ljuvlig, inte sant?

Den som förlöste lusten efter något skirt, gult, plisserat och fotsida som jag inte visste att jag hade är en annan av mina favoritbloggare: Camilla.

fuck, fuck

Ägnar min söndag åt att måla lister. Igen.

Den fösta delen av min lägenhetsrenovering tar liksom aldrig slut. Men snart så! Är bara så gränslöst omotiverad att ta tag i det sista men bristen på motivationen leder i sin tur till så mycket frustration att ja, till slut omvandlas min frustratioen till ilska och då händer något. Inte under skratt och gamma, men vad tusan - grå lister blir vita. Bra så.

Bilden är för övrigt från Helen Levitts utställning på Fotografiska och ett av de första exemplen på graffitti i New York. Å, grafitti i skrivstil. Gotta love it!



Psykomyter

Tog med senaste numret av Kupé hem. Gillar verkligen tidningen som blivit fantastiskt mycket bättre de senaste åren, ja nästan precis så bra som jag tänkte att den skulle ha blivit om jag och kära K hade tagit över rodret för några år sedan - gud vad kul det hade varit!

Hur som, bland reportage om att skida mellan fjällstugor i Vålådalen i nyår (fantastiskt!), Alex Schulman-intervju och en blänkare om min senaste skapelse fanns ett reportage under namnet Psykologi für alle. Döm av min förvåning när det under rubriken »Fyra vanliga psykomyter« står:

»Låg självkänsla ligger bakom dålig prestation i skolan/på jobbet?

Många tror att man måste ha bra självkänsla för att göra det man vill. Lösningen är mycket enklare än så. För att kunna göra något man vill ska man öva sig i att utföra det och övervinna en eventuell rädsla för att göra det.«

Ok.

Ok, jag ser vad det står. Förstår inte riktigt hur det applicerar på min tillvaro men har bestämt mig för att börja med att omfamna känslan av glädje som jag (faktiskt) känner inför att fixa allt inför julfesten. Detta skitgöra.. Men, varför inte?

Någon som behöver en bröllopskoordinator?

Helgtips

Det är svart ute. Borde gå hem men sitter kvar framför min flimrande skärm. Måste avsluta ett underlag som ska skickas ut idag. Ok, tar krafttag och gör klart det strax – tänkte bara innan dess tipsa om två saker jag gillar. Musik och mat.

För några helger sen gjorde jag den här musiklistan inför en middagsbjudning jag snabbt och spontant bjöd in till. Middagen blev så lyckad att listan gör mig glad bara jag tänker på den men den (listan) är i ärlighetens namn ett konstigt mishmash av influenser även om tempot är ganska lugnt. I vilket fall, den gjordes för en det-är-fredag-jobbet-är-slut-helgen-ligger-framför-oss-låt-oss-pusta-ut-och-dricka-vin så därför passar den även idag tror jag.

Och mat. I veckan stresslagade jag mig igenom den här underliga rätten men den blir lika god varje gång. Tipsar om den mest för att den är så underlig och mixar smaker jag sällan använder tillsammans annars. Upphovsmannen är Jamie Oliver och som alltid är det stora mängder parmesan och olivolja men hey, det är ingen idé att streta emot. Kapitulera inför faktum och testa om du gillar.

Till Jamies canneloni behövs:

ett knippe broccoli (500 g säger receptet men hur mycket är det?)

ett blomkålshuvud (500 g säger receptet även här men, ja du vet..)
olivolja
7 klyftor vitlök (och är klyftorna massive, räkna en klyfta som två klyftor)
en kvist färsk timjam
25 g sardeller i olja (spara oljan)
torkad, smulad chili (några nypor tar jag, oklart hur mycket Jamie tar)
svartpeppar (jadu, använd känsla även här)
500 g passerade tomater
1 msk rödvinsvinäger (går lika bra med vitvinsvinäger)
4-5 dl crème fraiche
150-200 riven parmesanost
16 cannelonirör
femton färska basilikablad
100 g mozzarella

Koka upp vatten i en stor kastrull. Rensa och skär broccolin och blomkålen fint och koka i lättsaltat vatten i 5 minuter. Spara 1 dl av kokvattnet.

Skala och skär vitlöken i tunna skivor. Stek vitlöken i en rejäl skvätt olivolja. Tillsätt sedan broccolin, blomkålen, den färska timjamen, chilismulorna, anjovisen och anjovisoljan och några matskedar av kokvattnet och låt puttra på svag värme i 15-20 minuter.

(The magic trick: genom att överkoka grönsakerna framhävs tydligen smakerna.)

Häll de passerade tomaterna i botten av en ugnssäker form. Strö över lite salt och rödvinsvinägern.

Gör en snabb sås genom att blanda créme fraichen med nästan all parmesan samt två matskedar av kokvattnet. Salta och peppra.

Mixa sedan allt i grytan med en stavmixer (eller mosa med en potatisstöt). Låt svalna en stund. Fyll sedan cannelonirören (själv baltar jag lite med en tesked men det finns ju spritsar och greje som underlättar) och rada upp dem i formen över tomaterna.

Strö på lite rivna basilikablad över cannelonin och häll över den vita såsen. Lägg på skivad mozzarella, resten av parmesanen och ringla över lite olivolja.

Grädda i 200 grader i 30-40 minuter. Enjoy!

NY



I onsdags gick jag hem från en spontanmiddag med några av de människor jag tycker mest om i världen. De som är en del av min vänkrets. Min krets - de som jag litar på och älskar att vara med. En av dem bor inte i stan längre, som så många andra av dem jag haft i mina kvarter men som flyttat vidare, och efter middagen tog vi en promenad i det kyliga, nattsvarta och jag följde henne till bussen. Efter att vi skilts åt och jag med vemod gick mot tunnelbanan så liksom…svävade toner ut i luften.

Utanför tunnelbanenedgången i den där nedkissade, gråa, spruckna betongklump som är min vardag och ständiga markör på att jag är halvvägs till jobbet (Slussen) så stod en ensam man och spelade stillsamt på sin saxofon för ingen eller alla. Musiken var fantastiskt vacker och jag stod blixtstill, som tagen. På något sätt kändes det som han skickade ett påbud om New York. Det var vackert så, och jag hoppas allt är väl i Brooklyn.

Ps. Nu hade jag egentligen tänkt lägga in min smygtagna bild på saxofonisten men jag lyckas inte få den att vrida sig ett kvarts varv så det får bli en bild från min hittills enda resa till NY, 2009.

Och om man ska vårda sina drömmar vårdar jag bilden av den där takvåningen någonstans i Soho ömt. Är inte den där takterrassen något av det vackraste ni sett?

peace.

P g a stress med avdelningens julfest (som alltid landar i mitt knä, alltid en vecka innan festen och med världens minimalaste budget) så bär jag min stress med ömsom böjt ömsom högt buret huvud. Får skriva mer om detta en annan dag (irrationen över min oförmåga att säga nej, lyckan i att grejja och fixa och dona för att få allt på plats och skapa en upplevelse för andra) så rippar jag en text från ett mail jag fick idag. Ska gå på ett seminarium i nästa vecka under temat Balansekonomi (jamen - kan man inget om just detta (vilket jag inte kan - gjorde typ min första budget ever för några månader sedan då pengarna tog slut första gången) så måste man ju lära sig) och föredragshållaren skriver:

»Som myror rusar vi runt i stacken med en väldig fart i ett mönster som för den utomstående verkar helt kaotiskt, men som i själva verket följer en tydlig plan. Myran är säkert lika lite medveten om sin plan som många av oss är av vår plan, men lika fullt ter det sig som att vi alla väldigt frenetiskt jobbar på ett mycket bestämt sätt.

Överväg möjligheten att om du inte skapat någon egen uttalad plan, så jobbar du efter någon annans plan. Man kan undra vems? Är det mamma, staten, banken, chefen eller den kollektiva bilden om hur man ”borde göra” som är drottning i din stack?

Det verkar alltså inte som att vi behöver börja skaffa oss planer, utan kanske snarare att vi skulle kunna berika oss själva med att utvärdera vilka planer vi har, och vart de är tänkta att ta oss.
Min teori är att de flesta planer inte syftar till att ta oss någonstans alls. Vi jobbar efter en plan som skapar precis de resultat som vi har just nu. Är det inte så att vi äter samma mat år efter år för att vi lagar samma mat år efter år, för att vi handlar samma saker år efter år, för att vi ser samma saker i butiken år efter år.
Oavsett hur mycket nyheter butiken har att erbjuda så orkar vi inte i vår stressade vardag ta in något nytt utan går på samma gamla plan som vi alltid haft. Då är det kanske inte konstigt att årets julklapp anses vara en ny matplan, d v s ett abonnemang där någon annan handlar och tar fram recept och sedan levererar den nya vanan rakt hem till dig.

Mitt råd till alla stressade själar därute är att ta en enda dag och bygga en egen raket till ett rikare liv, den ser ut såhär.

1. Ta en paus och stanna upp. Titta på var du och din familj faktiskt är någonstans idag.
2. Önska dig något. Ta en stund och lek med tanken om vad som vore ett rikare liv för dig.
3. Gör nya planer. Designa nya recept på vad du skall göra för att få det du önskar dig. Köp de ingredienser du behöver till receptet… tid, pengar, barnpassning, kurs…
4. Sätt in i din kalender nästa planmöte då ni tittar på hur det går och justera planen. Fram till dess följer ni receptet fullt ut och med massor av energi.«